Ett trendande pedagogiskt koncept är UDL (Universal Design for Learning). Detta har kollegor och jag noterat i ett projekt finansierat av Vetenskapsrådet (dnr 2019-03828) där vi har studerat fakturor som relaterar till grundskollärares och gymnasielärares kompetensutveckling. Döm om vår förvåning när detta trendkoncept visar sig ha anammats också av flera lärosäten runtom i landet, exempelvis Karolinska institutet, Lunds universitet och Örebro universitet, som har det som innehåll i högskolepedagogiska kurser. Detta faktum är oroande av flera orsaker.
Anita Norlund
Professor i pedagogiskt arbete, Högskolan i Borås
UDL är ett amerikanskt, pedagogiskt koncept lanserat av organisationen CAST. Ett centralt innehåll i konceptet är The UDL Guidelines som är ett kluster av riktlinjer indelat i tre delar enligt vilket lärare bör a) motivera alla studenter på olika sätt, b) presentera innehåll för alla studenter på olika sätt och c) låta alla studenter visa sina kunskaper på olika sätt. I riktlinjerna som presenteras på konceptets webb får den intresserade läraren ta del av en mängd detaljerade rekommendationer (checkpoints) gällande undervisning, närmare bestämt 172 stycken.
Högskolan i Kristianstad hävdar på sin webb att UDL är ett forskningsbaserat koncept. Detta är dock inte sant och här är vi framme vid det första oroselementet. Att det finns bristande vetenskaplighet är i själva verket uppmärksammat i flera studier och av flera forskare. Mycket av litteraturen kring UDL är exempelvis publicerad av CAST självt och den lilla andel som har genomgått peer review-granskning tar okritiskt sin utgångspunkt i att UDL är bra, för att sedan enbart studera implementeringen av konceptet. Forskningen har dessutom beskyllts för att bygga på anekdotisk evidens.
Också besvärande för vetenskapligheten bakom UDL är kvalitén på de referenslistor som fogas till respektive riktlinje (checkpoint). Dessa är långa och ger intryck av god forskningsförankring. Vid närmare granskning syns i stället att samma, ofta daterade, artiklar återanvänds i flera listor. En hel del i de listade artiklarna är för övrigt självklara saker, till exempel att studenter med synsvårigheter behöver få information presenterad på alternativa sätt.
”När antalet lärstilar beskrivs brukar det pendla mellan sju och 24. Med sitt påstående om att det finns åtta miljarder späder CAST på lärstilsmyten mångfalt.”
Därtill är det allvarligt att CAST sprider myter via konceptet UDL. Man hävdar till exempel att människor lär på lika många olika sätt som det finns fingeravtryck (vilket så klart inte är sant). Det hela liknar den kritiserade neuromyten om att studenter har olika lärstilar (och vissa UDL-förespråkare sprider faktiskt just den urspungsmyten). När antalet lärstilar beskrivs brukar det pendla mellan sju och 24. Med sitt påstående om att det finns åtta miljarder späder CAST på lärstilsmyten mångfalt. Till det ska läggas de bedrägliga och mytspridande illustrationer av hjärnaktivitet som visas ihop med riktlinjerna på den aktuella webbplatsen.
En nyligen genomförd diskursanalys av webbplatsen visar att de problem som UDL säger sig möta är påtagligt vagt beskrivna. Det tycks handla om allt som kan inrymmas i benämningen ”barriärer”; studenters olika neurologi, deras personliga preferenser och vid något enstaka tillfälle sociologiska fenomen (det senare är märkligt med tanke på att UDL ofta nämns ihop med breddad rekrytering). Man verkar helt enkelt ha lagt ner betydligt mer ansträngning på att beskriva lösningar (i form av 172 riktlinjer). Intrycket är att CAST egentligen är mindre intresserat av att gå på djupet i fråga om problem och mer av att presentera löften, som i reklamens logik. Diskursanalysen avslöjar generellt en diskurs av storvulen allsmäktighet; UDL fungerar för allt, för alla studenter på alla utbildningsnivåer och överallt i världen. Den marknadsföringsdiskurs som omger konceptet är således en annan problematisk omständighet.
Något som bör uppmärksammas är konceptets nära samband med tech-industrin. Med antagandet om studenters behov av att få innehåll presenterat för sig på olika vis och få presentera sina kunskaper på olika vis följer att olika hård- och mjukvara rekommenderas. Att Google ger ansenliga donationer till CAST-organisationen är ingen slump.
Avslutningsvis vill jag kommentera de orimliga krav som UDL ställer på lärare. The UDL Guidelines, alltså de didaktiskt orienterade riktlinjerna, är som sagt indelade i 172 rekommendationer. Att lärare skulle väva ihop så många individuella spår för varje student och för varje kursinnehåll skulle förvandla dem till logistiker snarare än lärare. Det är inte vad vi vill använda akademiskt värdefulla lärarresurser till.
Det anstår inte lärosäten att anamma ett koncept som är både ovetenskapligt, mytspridande, kommersialiserat och lärarfientligt.
Anita Norlund
Professor i pedagogiskt arbete, Högskolan i Borås
