Den självständige forskaren porträtteras inte sällan som någon som kan tänka kritiskt och kreativt, är noggrann, intellektuell och besitter en extraordinär förmåga att granska och bedöma komplexa företeelser och frågor. Att kunna visa på självständighet som forskare är ett viktigt värde inom många akademiska sammanhang, exempelvis när någon ansöker om docentur.
Självständighet som ett värde är också högst framträdande i högskoleförordningen, där det framhålls att den som ska erhålla en doktorsexamen ska visa på intellektuell självständighet. I detta sammanhang är det viktigt att vi frågar oss vilka potentiella utmaningar och möjligheter just självständighet som ett akademiskt värde kan innebära för forskare tidigt i karriären. Jag menar att det i denna diskussion är viktigt att juniora forskares vitt skilda erfarenheter från tidigare skolsystem och olika sociokulturella bakgrunder tas i beaktande.
Självständighet som ett värde är också högst framträdande i högskoleförordningen
Forskarutbildningen, som är central för blivande forskares utveckling mot självständighet, kan ses som en socialisation in i det akademiska livet, med allt vad det innebär. Doktoranden formas och fostras inom såväl forskning och ämnesexpertis som normer inom den akademiska miljön mer allmänt. Som alla processer står även juniora forskares resa mot självständighet inför en rad olika utmaningar och möjligheter.
Universitetsvärlden präglas som bekant av specifika normsystem där vissa grupper privilegieras och andra får svårare att bli inkluderade i den akademiska gemenskapen. Att forskare kommer från vitt skilda socioekonomiska och kulturella bakgrunder kan alltså utgöra en utmaning för vissa grupper av forskarstuderande.
En andra utmaning handlar om att pedagogiken inom forskarutbildningar, med sitt fokus på akademisk självständighet, ibland står i stark kontrast till massutbildningar på såväl högskolor som inom gymnasium och grundskola. På så vis kan vi alltså säga att fostran av självständighet inom ramen för forskarutbildningen riskerar att börja i motvind, då doktorandens många år i skolsystemet kan ha format elever och studenter som inte förväntas vara särskilt självständiga i sitt sökande efter kunskap.
Viktor Vesterberg
Universitetslektor i pedagogik, Linköpings universitet
En annan viktig aspekt av villkoren för socialisation mot självständighet handlar om huruvida själva forskarutbildningstiden sker inom ramen för ett större forskningsprojekt eller om det sker mer isolerat, som ensamarbetande doktorand.
Självständighet när det gäller doktorander som arbetar i ett lag av forskare, ställer särskilda krav vad gäller att säkerställa och fostra självständighet. Doktorander som genomgår forskarutbildning i ett forskningsprojekt, tillsammans med ett forskarlag, behöver ges särskilda förutsättningar för att utveckla självständighet som forskare. Som ensamarbetande doktorand är du troligen mer eller mindre tvingad att utveckla en större självständighet redan tidigt i forskarutbildningen.
Uppgiften att fostra och socialisera forskarstuderande till självständiga forskare är således långt ifrån något självklart eller enkelt. En rad aspekter behöver tas i beaktande för att lyckas med en sådan process; doktoranders erfarenheter från tidigare skolsystem, sociokulturella bakgrunder som både kan premiera och kanske försvåra möjligheterna att leva upp till idealen om självständighet. Tillräckligt med stöd och förberedelser är troligtvis något som behövs oavsett vilka idealbilder av den självständige forskaren som är rådande för tillfället och vilka villkor som finns i de enskilda fallen.
Med denna bakgrund och högskoleförordningens formulering om att forskare ska kunna uppvisa intellektuell självständighet är det angeläget att arbetet mot självständighet för juniora forskare förtydligas. Som det ser ut i dag riskerar det att bli handledarens bedyrande som får stå som garant för att doktoranden uppnått självständighet i sin forskning.
Eftersom intellektuell självständighet kan ha lite olika innebörder i olika vetenskapliga sammanhang vore en väg framåt att kollegiet tillsammans, i olika forskningsmiljöer, definierar vad självständighet innebär i just sitt sammanhang och hur doktoranders och juniora forskares möjligheter att nå målsättningarna kan främjas.
