Allt började när polisen Mia-Maria Magnusson jobbade på en spaningsenhet i Stockholm.
– Jag hade tappat inspirationen och blivit gnällig. Det var stora, kostsamma utredningar och vi hade inte ens tid för utvärdering och feedback innan det var dags att gå vidare till nästa ärende.
Sju år senare har hon i media blivit känd som polisdoktorn, då hon är den första som har disputerat inom ramen för sin polisanställning. Efter nio år i yrket gick hon in till sin dåvarande högsta chef:
– ”Nu skiter jag i det här och går tillbaka till universitetsvärlden”, sade jag till honom. Det kändes tvunget för mig att byta perspektiv. Att hitta andra mönster.
På den tiden var det inte många chefer som förstod vad akademiker skulle vara bra för, säger Mia-Maria Magnusson.
Sedan dess har det skett en del, och numera står det i regleringsbrevet att forskning ska inkluderas inom Polisens verksamhet.
Nio månaders tjat
Efter att ha argumenterat för sin sak fick hon lov att gå en kurs vid Malmö universitet.
– Sedan följde nio månaders tjat, gnat och bakande av ett avtal. För det här hade man inte gjort förut. Vem skulle finansiera mina doktorandstudier, hur skulle det finansieras och vem skulle få dra nytta av det jag gjorde?
Det slutade med att Polisen stod för Mia-Maria Magnussons lön och arbetsmiljö. Universitetet stod för handledning, översyn av forskning och det akademiska stödet som behövdes. Avtalet löpte över två år, men hon hade redan bestämt sig för att fortsätta längre.
– Jag ville gå för doktor och om det var så att de inte ville fortsätta i halvtid så fick jag väl hitta en ny lösning då, tänkte jag.
Först att disputera som polisanställd
Nu – sju år senare – är det 2022 och Mia-Maria Magnusson är alltså först med att disputera som polisanställd. Bakvänt, säger hon.
– Det finns massor med saker som det behöver tittas på men jag tror att Polisen behöver se att detta bär frukt också. Först på senare tid har polisutbildningen fått en koppling till högskolan och det sitter så klart kvar i kulturen på myndigheten.
Hon ser ett tydligt behov av forskning och analytiskt tänk.
– Jag vill inte såga Polisens analytiker, för många är jättebra. Men det är inte alltid som det de gör gås igenom och verkligen granskas, som peer review gjort med mina studier. Det är en kvalitetssäkring att ha granskade studier som grund för beslut och praktik.
Även om det känns som ”hennes förra liv” är Mia-Maria Magnusson statsvetare i grunden. Hon läste filmvetenskap och psykologi innan dess, men drogs till statsvetenskapen, och tog en magisterexamen.
Efter att ha haft olika jobb, bland annat på reklambyrå, såg hon en affisch i tunnelbanan där Polisen sökte akademiker och kvinnor. Fram till dess hade hon inte funderat på polisyrket alls, men kom in och började efter aspiranttiden jobba med narkotikabrott på närpolisen Klara i Stockholms city.
– I efterhand kan jag förstå att det inte var en slump. Jag har sett missbruk tidigare och har också jobbat inom restaurangbranschen, där jag fick se en del människor som inte mådde bra.
Skillnader i tempo
Att byta arbetsplats från Polisen till akademin innebär tydliga skillnader, säger hon. Framför allt i tempo. Polisen reagerar snabbt och reaktivt. Här och nu, beroende på var man jobbar, kan besluten vara sekundsnabba. Delar av polisverksamheten går till och med snabbt trots att det inte ens behövs.
– Ibland skulle viss tid göra att analysen blir bättre i slutänden, och jag tror att forskningen kan hjälpa till där. Samtidigt, när jag kommer som polis till den akademiska världen och får veta att jag kan få tillbaka det där beslutet från etikprövningsnämnden inom tre månader, tänker jag bara: ”Vadå, vad ska jag göra i tre månader liksom”?
Växlingarna i tempo har också påverkat henne positivt, och hon har lärt sig av det.
– Inom Polisen har det gjort att jag har blivit tvungen att sitta ned, reflektera och ta det lugnt. Det har gjort att jag har blivit bättre på mitt jobb. Inom den akademiska världen har jag å andra sidan varit den som när man inte får tag i data, då ringer och ser till att fixa det. I stället för att bara sitta och vänta på ett brev.
Kartläggning av droghandel
Hennes avhandling Open drug scenes & the merging of policing practise and research blev klar i mars 2022.
Just öppna drogscener har Mia-Maria Magnusson jobbat med länge, och hon vet var i Stockholm de finns. Kring Sergels torg eller vid Björns trädgård och Medborgarplatsen. Med fokus på det tog hon utgångspunkt i geografiska platser och skapade en kartläggning över de öppna drogscenerna i Stockholm.
En av delstudierna resulterade i en modell som kan användas för att förutspå var skjutningar kommer att ske. Ett rutnät läggs över Stockholmsregionen. Rutorna är 250 gånger 250 meter, och inom varje ruta finns olika variabler: som trångboddhet, socioekonomiska variabler och vilka brottstyper som är vanligt förekommande.
Platser där Polisen har rapporterat in att öppen droghandel sker appliceras på rutnätet, och jämförs med hur koncentrationen av skjutningar ser ut. Andra datalager, som var någonstans det finns gäng, och om det finns konflikter mellan eller inom gängen, läggs till.
– Kanske inte helt ”surprising” visade det sig att i de områden där man har gäng i konflikt, sker det fler skjutningar.
Genom att ta reda på vilka variabler som skiljer sig åt mellan de olika platserna i rutnätet byggs ett index upp. Ju högre indexsiffra, desto större risk för att det kommer att ske en skjutning inom rutan. Polisen kan då avgöra var och hur resurser ska sättas in.
I vilken skala används modellen i polisens verksamhet?
– Man gör inte riktigt det än, så mitt jobb nu är väl att se till att den ska användas mer. Däremot kan man säga att det har blivit ett mer datadrivet tänk inom polisen de senaste åren. Om hur data kan hjälpa oss framåt och göra saker bättre. Men det tar tid att analysera och bygga en sådan här modell, och inom polisen vill man ju som sagt ha snabba svar.
Datan, som bland annat kommer från Statistiska centralbyrån och polisens egen verksamhet finns för hela Sverige. Ett liknande rutnät skulle kunna utformas för andra platser än Stockholm, förklarar hon.
Efter att ha disputerat i mars fick Mia-Maria Magnusson en ny tjänst inom Polisen i april.
– Med någon form av strategiska analyser på brottsförebyggande arbete på regional nivå kan man säga. Jag driver och är med i ett stort arbete om öppna drogscener i hela regionen, och föreläser om öppna drogscener för andra regioner och kommuner.
Utifrån vissa delar av hennes kartläggningsverktyg har Polisen även ett projekt i region Syd, där hon deltar.
Hon forskar på tjugo procent av sin arbetstid och är knuten till polisutbildningen vid Malmö universitet, där tanken är att hon tids nog ska börja undervisa.
– Det här är så nytt att jag inte riktigt kan säga hur bra det går än. Rollen håller på att sätta sig.
Hon ser framför sig fler studier om det dödliga skjutvapenvåldet, men också kring andra brottstyper.
– Jag hoppas få till fler studier med geografiska inslag. Platser är väldigt intressant och det finns mycket polisforskning som visar att om man kopplar resurser till plats så ger det mer effekt än om man kopplar det till individer.
Längtar du aldrig bara till forskarvärlden?
– Nej, jag gillar att vara polis. Men jag skulle önska mer utrymme för forskningen. Tjugo procent är en sådan där magisk gräns, som är svår att avgränsa. Man jobbar liksom hundra procent ändå.
