2011 infördes det som kom att kallas autonomireformen, ett resultat av propositionen ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor”. Den politiska kursen för reformens förverkligande stakades ut 2006, när alliansen vann valet och aviserade en radikal förändring för universitet och högskolor som inte längre skulle vara statliga myndigheter.
2007 tillsatte Lars Leijonborg (L), dåvarande minister för högre utbildning och forskning, en utredning som skulle förverkliga ”en genomgripande frihetsreform”.
2008 presenterade Daniel Tarschys, professor i statsvetenskap, betänkandet ”Självständiga lärosäten” som han sammanfattade i en intervju i Universitetsläraren: ”Svenska lärosäten upphör att vara statliga myndigheter, samtidigt blir de kvar i den offentliga sfären, det handlar om avreglering, men inte om privatisering”.
Politisk styrning skulle minimeras
Den direkta politiska styrningen skulle minimeras, regleringsbreven försvinna och personalen inte längre vara statsanställd. För att finansiera verksamheten skulle lärosätena samäga och förfoga över avkastningen från Akademiska hus.
Men det skulle visa sig att efterfrågan på så pass mycket självständighet var blygsam, de flesta remissinstanser berömde visserligen målsättningen, men menade att Tarschys valde fel eller åtminstone en alltför osäker väg.
Finansdepartementet sade nej, man ville inte förlora intäkterna (30–40 miljoner kronor årligen) från statens pålitliga kassako, Akademiska hus, det handlade också (inte bara i finansdepartementet) om politisk rädsla för kontrollförlust.
Inför motståndet övergav utbildningsdepartementet det genomgripande till förmån för en lösning ”inom ramen för den nuvarande myndighetsformen”.
Lagskydd för kollegial styrning försvann
När autonomireformen realiserades 2011 innebar det att lagskyddet för den kollegiala styrformen togs bort, fram till dess krävde högskolelagen att fakultetsnämnder skulle finnas på samtliga universitet och högskolor.
När reformen utvärderades 2016, på uppdrag av riksdagens utbildningsutskott, konstaterade Dansk Center for Forskningsanalyse, CFA, att den största förändringen var att ”rektorn och högsta ledningen har fått mer makt på bekostnad av den kollegiala ledningen – den linjära ledningsprincipen har stärkts”.
Alliansregeringen hade under tiden återigen försökt att få till en lösning för att universitet och högskolor skulle bli något annat än myndigheter. 2013 lanserades ”frivillig” omvandling till privata stiftelsen, men förslaget drogs tillbaka efter tämligen förödande kritik.
Och efter detta misslyckande har frågan om lärosätenas förvaltningsform lagts på politisk is.
SULF: Inga positiva förväntningar
Däremot kan man konstatera att tio år efter autonomireformens införande lever frågor om oberoende och frihet på annat håll.
– Från SULF:s sida fanns inga positiva förväntningar på autonomireformen, eftersom det innebar avskaffande av det kollegiala inflytandet. De stora universiteten har visserligen behållit det, men på annat håll är det helt nedmonterat.
Det säger Git Claesson Pipping, SULF:s förbundsdirektör, som tillträdde den posten 2006 och därmed har följt turerna kring reformen från början.
– SULF har ett tydligt uppdrag att värna det kollegiala. Det ser mörkt ut men vi måste fortsätta driva frågan eftersom kollegialiteten ska säkra akademisk frihet vilken är en grundbult i ett demokratiskt samhälle.
Gemensamt ställningstagande för ökat skydd
Vidare aktualiserade Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, i slutet av november i år ämnet självständighet och frihet.
– SUHF har nyligen beslutat om ett sektorsgemensamt ställningstagande vad gäller utökat konstitutionellt skydd för akademisk frihet och lärosätenas självrådighet. Frågan om lärosätenas autonomi är svår, men den lever i högsta grad.
Det säger Astrid Söderbergh Widding, ordförande i SUHF och rektor vid Stockholms universitet.
– För Stockholms universitet har det aldrig varit aktuellt att rusta ned fakultetsnämnderna. Reformen 2011 medförde en del positiva saker som ansvaret för lärarrekryteringar, men man har efterhand blivit varse att det för sektorn blivit en del oönskade konsekvenser, som en viss oreda kring tjänsters utformning, vilket kan hämma mobiliteten och snarare fungera kvalitetssänkande.
