Det är något väldigt konstigt som sker med kritiska forskare här i Sverige. Om de inte deltar i hatkampanjer, hotar de andra forskare. Sedan när blev svenska forskare så här subversiva, till och med uppviglande? Det är nästan … otroligt! Speciellt när dessa påståenden kommer från makthavare med ett starkt intresse av att tysta kritik, men markant mindre intresse av att underbygga sina påståenden. Men låt oss ta det från början: hur hamnade vi här?
Den 9 februari rapporterade Sveriges Radios flaggskeppsprogram, Vetenskapsradion, om resultaten av en utredning om den privata Facebook-gruppen Media Watchdogs of Sweden, Mewas. (Obs! Undertecknade är ej medlemmar i Mewas eller annan aktivistgrupp). Gruppen – bestående av forskare, journalister och berörda medborgare – förenas genom sin gemensamma kritiska syn på Sveriges pandemihantering.
Sveriges Radio gick med i gruppen i tysthet för att observera gruppmedlemmarnas beteende. I programmet anklagas medlemmarna för att försöka skada svenska nationella intressen, och gruppens ton och metoder beskrivs som ”mycket oroande”.
Anklagelserna cirkulerade genom medielandskapet och fick sitt eget liv. Den välkända forskaren och vetenskapskommunikatören Emma Frans förklarade att gruppen var ”ett hot mot demokratin”, ett påstående som retweetats av Folkhälsomyndighetens, FHM, officiella Twitterkonto. Nästkommande vecka anklagade Johan Carlson, generaldirektör för FHM, i tv ”ledande forskare” för att delta i en ”hatkampanj” mot förespråkare för den svenska strategin (Rapport, 18 februari).
Dessa mycket allvarliga och oroande påståenden om kritiska forskare som hotar kollegor, skadar demokrati och försöker skada nationella intressen har markerat en förändring i det nationella samtalet kring den ”svenska strategin”. I stället för att diskutera användningen av munskydd eller huruvida skidresor är ”nödvändiga” inför randen till en eventuell tredje våg, fokuserade den nationella diskussionen i stället på ”ton” och forskarnas och experternas roll i den offentliga diskursen.
Under tiden reproducerade SVT och stora nationella tidningar okritiskt de olika och återigen mycket allvarliga anklagelserna.
Med tanke på dess fokus, tog Universitetsläraren också upp dessa frågor genom en nyhetsartikel och en krönika. Tyvärr upprepade dessa endast de ogrundade och problematiska anklagelserna om vad som har blivit det dominerande narrativet: forskare som är kritiska till den svenska pandemistrategin trakasserar systematiskt sina kollegor som är för strategin.
Men är detta verkligen sant? Låt oss undersöka bevisen.
Innan vi fortsätter vill vi vara tydliga. Tyvärr har forskare på båda sidor av denna debatt utsatts för hat och hot och vi tolererar naturligtvis inte detta beteende under några omständigheter. Forskare måste stödjas och skyddas. I den mån det är möjligt bör de skyldiga också ta konsekvenserna för sina handlingar. Vi tror att alla SULF-medlemmar, faktiskt alla aktörer i den här debatten, är överens om detta.
I nuläget är problemet hur hat och hot från allmänheten likställs med kritiskt engagemang i den vetenskapliga debatten om sakfrågor. Särskilt aktörer som Sveriges Radio, Folkhälsomyndigheten, Johan Carlson, och Emma Frans har alla kraftfulla, auktoritativa och/eller institutionaliserade positioner som de har använt för att rikta allvarliga anklagelser om att ”ledande forskare” organiserar sådana ”hatkampanjer” eller är inblandade i hot mot andra forskare.
Flera veckor senare förblir dessa anklagelser obevisade. Dag ut och dag in upprepar opinionsledare, journalister, universitetsrektorer – även ministern för högre utbildning och forskning och vår egen medlemstidning Universitetsläraren – dessa påståenden, men vi har ännu inte sett ett enda exempel på att en forskare hotar en annan forskare.
När det gäller ledande forskare som orkestrerar hatkampanjer är det värsta (och enda) exemplet som hittills presenterats en professor som kallar en annan ”en sjuk människa” på Twitter. Även om vi kanske inte tolererar denna typ av språk, och vi tror att SULF-medlemmar kommer överens om att ad hominems inte bör ha någon plats i vetenskaplig diskurs, är detta inte en hatkampanj eller ett hot mot demokratin eller till och med ett hot mot forskaren som fick ta emot förolämpningen.
Detta är ingen trivial fråga. Mäktiga myndighetsaktörer som gör svepande, ogrundade anklagelser om att forskare orkestrerar hot och hatkampanjer är i sig faktiskt ett hot mot både yttrandefrihet och akademisk frihet. I synnerhet kommer det sannolikt att öka det redan allvarliga problemet med självcensur. Om saklig kritik likställs med hot och hat kan vi förvänta oss att många andra undviker debatten, särskilt mer utsatta forskare som inte har fasta anställningar inom akademin.
Detta gäller oss alla, svenska som internationella, de som stödjer strategin, de som kritiserar den och även de som inte tar någon ståndpunkt. Många av oss borde, utan alltför stora svårigheter, kunna föreställa sig ett scenario där vår forskning blir omtvistad och sätter oss i opposition mot regeringens politik. I ett sådant scenario skulle naturligtvis ingen av oss vilja ha vår kritiska syn likställd med hat, eller ännu värre, bli offentligt anklagad av hotfulla människor.
Detta är en särskilt viktig poäng med tanke på att regeringen nyligen la fram en proposition som till synes syftar till att skydda forskare, samtidigt som regeringen hävdar att den akademiska friheten måste ”utövas inom de rättsliga ramar som finns och utifrån den värdegrund som gäller” (s. 131). Eftersom det redan är olagligt att hota människor bör vi stanna upp och reflektera kring påståendet att akademisk frihet villkoras av ”värderingar”. Rådande värderingar kan, trots allt, förändras med politiska vindar.
Minister Matilda Ernkrans (S) har med hänvisning till den nuvarande situationen understrukit vikten av lagändringen. Specifikt påstår hon att det för ett år sedan gällde forskare som arbetar med frågor som klimatförändringar, invandring och genusvetenskap, men ”nu är forskare inom området covid-19 de som hatas”. Förändringsförslaget ”var viktigt för ett år sedan men det är viktigare nu”.
Även om lagförslaget föregår de nuvarande kontroverserna, visar ministern tydligt en nyfunnen brådska. Vi vill fråga minister Ernkrans varför hon inte uttryckte samma brådska förra våren när kritiska forskare förödmjukades offentligt i media och privat hotades av allmänheten? Vi tycker att denna selektiva oro är olycksbådande.
I hela detta spektakel har forskares rykte rent allmänt smutskastats för att vinna politiska poäng. Om det är sant att forskare har orkestrerat hat och hot så är det dags att bevisen för detta läggs fram och åtgärder vidtas. Om inte, ber vi att de som har varit inblandade i att sprida denna berättelse offentligt tar avstånd från den.
Det råder ingen tvekan om att personliga hot mot forskare är en attack mot akademisk frihet som måste konfronteras. Men det är ett mycket större hot mot den akademiska friheten och yttrandefriheten när människor i maktpositioner och med auktoritet likställer legitim kritik av sakfrågor med hot mot allmän och nationell säkerhet, och därmed tystar kritiska röster.
Paul O’Shea, docent
Nicholas Loubere, docent
Replik från Universitetsläraren
I sin debattartikel är Paul O´Shea och Nicholas Loubere inne på något väsentligt, nämligen användningen av begreppsparet ”hat och hot”.
Detta har kommit att bli ett slags samlingsbeteckning rörande offentliga debatter och ersätter tyvärr mer nyanserade och variationsrika uttryck som sannolikt skulle berika debatter och medier, oavsett ämne.
Enligt O’Shea och Loubere bidrar Universitetslärarens nyhetstext och krönika till ett ”narrativ” som innebär att ”forskare som är kritiska till den svenska pandemistrategin systematiskt trakasserar kollegor som är för strategin”. De ifrågasätter om det verkligen är så att kritiska forskare deltar i hatkampanjer och hotar andra forskare.
Universitetsläraren har dock inte påstått att så är fallet. Ordet ”hatkampanj” nämns ingenstans, och i texterna påstås heller inte att forskare ”hotar” andra forskare.
Minister Matilda Ernkrans intervjuas och är bekymrad över ”hätska personangrepp”, att debatten om covid-19 ”alstrar grov smutskastning”. I texten skriver Universitetsläraren vidare att Jonas F Ludvigsson har utsatts för ”ursinniga” kommentarer. Ordet ”hot” förekommer en gång, när vi skriver att hot mot Jonas F Ludvigsson har polisanmälts.
Vi citerar Ludvigssons uttalande i Läkartidningen där han uttryckte förvåning över att andra forskare ”går över gränsen” i aggressiva kommentarer.
I nyhetskrönikan skriver MarieLouise Samuelsson om några decenniers erfarenhet av infekterade forskarstrider, och beskrev också att debatten om coronastrategier triggat mångas sämsta sidor, till att bli en forskningens road rage.
Inte heller i nyhetskrönikan finns några påståenden om hat och hot, ett begreppspar som – för att återknyta till inledningen av vårt svar – även Universitetsläraren har ett ansvar för att inte använda slentrianmässigt.
Anders Jinneklint, chefredaktör, Universitetsläraren
MarieLouise Samuelsson, frilansjournalist med många års uppdrag för Universitetsläraren
