Universitet och högskolor är genomsyrade av en kultur där vi jobbar gratis – med forskning, med undervisning och med samverkan. Vi gör det för att vi är dedikerade och brinner för vårt jobb och för att vi vill ge våra studenter en bra utbildning. Men den viktigaste orsaken är att det är helt oundvikligt om man vill ha minsta chans att göra karriär och få forskningstid. Dagens system inbjuder till att vi låter oss utnyttjas, för vi är upptagna med att konkurrera med varandra i stället för att utmana den sjuka jobba-gratis-kulturen. Alla vi duktiga lektorer har bråttom med att vara ett snäpp bättre i en värld med individuell lönesättning och tuff konkurrens om alldeles för lite forskningsmedel.
Men nu har jag fått nog av att jobba gratis i det tysta. Och nej, jag pratar inte om grova missförhållanden på en enskild arbetsplats, eller ett problem som kan lösas med SULF:s pågående kampanj om att vi måste få betalt för övertid. Jag pratar om en djupt rotad jobba-gratis-kultur som är allestädes närvarande och genomsyrar vardagen så mycket att vi uppfattar den som normal.
Det finns väldigt många områden där vi jobbar gratis, men låt mig nämna några:
Jag har jobbat oräkneliga timmar med att förbereda undervisning utan att få betalt när jag började som lektor. Att förbereda en kurs jag aldrig undervisat på tidigare krävde uppskattningsvis två eller tre gånger så många timmar som jag fick i tjänsteplaneringen. Jag vet inte exakt, för jag förde aldrig räkenskap, jag bara jobbade på, dag, kväll och helg utan att protestera, på mina upprepade sexmånaderskontrakt, för det var ju ingen brist på andra som ville ha timmarna om jag hade vägrat jobba under dessa villkor. Alla vet att det är så med nya kurser eller reviderade kurser, men ingen pratar om det. Villkor som detta påverkar naturligtvis inte enbart vår arbetsmiljö, men också undervisningens kvalitet.
En annan tidstjuv är uppsatshandledningen. Jag får 20 timmar till att handleda en uppsats, och det räcker till att handleda en duktig student som vet vad hen vill och som jobbar på. Men vad gör man när det gäller många andra, som har svårt att formulera sig och behöver mycket mer stöd? Det är jättesvårt att säga till de studenter som kämpar på mot alla odds att tyvärr, nu har du inte rätt till mer handledning. Så då ställer en ju upp och nedprioriterar andra uppgifter eller sin fritid.
Och så är det ansökningarna; som är ett verkligt moment 22. Vill jag forska måste jag dra in externfinansiering, men det finns inget reellt utrymme i min tjänst till att skriva ansökningar eller att göra den forskning som är nödvändig för att jag ska kunna ligga i forskningsfronten inom mitt område. Jovisst har jag vid några tillfällen fått timmar till att skriva på vissa ansökningar, men handen på hjärtat, vem tror på allvar att det går att skriva en genomarbetad ansökan på 50 timmar? Men jag har fortsatt med ansökningarna, för jag vet att om jag inte lyckas ta mig fram och få externfinansiering inom de närmaste åren så är det kört och jag får ställa in mig på att enbart undervisa i framtiden.
Alternativet är då att jag får ett externfinansierat forskningsprojekt, men jag vet att om jag faktiskt skulle komma dit, då finns det en enorm risk att jobba-gratis-kulturen hänger med där. Ska en få finansiering så är det inte tillräckligt att projektet vill utforska en spännande och samhällsnyttig idé, att ansökan är välskriven och att jag har samlat precis rätt team av personer som redan har jobbat med dessa frågor. I tillägg ska jag också lova finansiären att göra mer än vad som egentligen är genomförbart inom den tid som jag kan få medel för. För så gör alla andra, och varför skulle de finansiera mitt projekt, om de kan få mer forskning för pengarna hos ett annat team som är beredda att jobba ännu mer på kvällar, helger och under semestern?
Som sagt har jag personligen fått nog. Jag är mycket medveten om att de flesta inte vågar säga nej därför att det är för riskfyllt för den individuella karriären. ”Alla” tänker naturligtvis på konsekvenserna om det bara är de som skriver färre ansökningar eller på andra sätt minskar tempot. Då är det ju någon av ”de andra” som får tjänsten, forskningsmedlen, professuren eller institutionens medel för lektorssatsning. Men jag vet också att vi bara kan ha hopp om att skapa förändring om vi står tillsammans i kampen mot jobba-gratis-kulturen.
Jag skulle önska att SULF jobbade mycket mer för att vi alla får forskningstid i tjänsten och ställer det som krav till våra arbetsgivare i kommande förhandlingar. För många av oss är detta en viktigare fråga än högre lön. Här menar jag inte den kompetensutvecklingstid som baseras på hur mycket en undervisar, och som går till att ingå i läsgrupp, vara reviewer för en tidskrift, vara opponent på en doktorands idéseminarium.
Det jag talar om är reell forskningstid, där en kan skriva en artikel eller genomföra en pilotstudie. Ansvaret för dagens konkurrenssystem är ju politiskt, men det är vi som spelar med. Vi måste höja rösten mycket mer – och tillsammans – för att uppmärksamma vilka absurda konsekvenser konkurrensen har, både för vår arbetsmiljö och för kvaliteten på forskning och undervisning.
Medan vi väntar på forskningstid i tjänsten och ett vettigt antal timmar till all undervisning är mitt förslag att vi börjar med att synliggöra hur situationen ser ut. Att vi dokumenterar hur mycket vi faktiskt jobbar, och talar om det för våra arbetsgivare, våra studenter, våra samarbetspartner och varandra. Vi kan skriva på våra kontorsdörrar och som signatur i alla våra mejl hur många timmar vi jobbade gratis förra terminen, samt hur många timmar alla på vår institution jobbade gratis.
Eller så kan vi skriva att vi har slutat att spela detta spel. Här vill jag uppmana SULF att ta täten och samla information från alla medlemmar och att påpeka i varenda individuell löneförhandling hur situationen faktiskt ser ut.
Majken Jul Sørensen
Docent i sociologi
Karlstads universitet
