Aaron, sju år, tittar upp på mig med sina grönblåa stora ögon och frågar: ”Vad jobbar du med, Anna?”
”Jag forskar”, säger jag. ”Jag forskar om hur organisationer lär sig och tillvaratar den kunskap som personerna som jobbar där har… Eller det är kanske svårt att förstå vad en organisation är”, säger jag och känner mig klyddig* i mitt sätt att svara och tänker att nu tappar jag säkert hans intresse. Jag börjar om.
”Tänk dig att din lärare behöver lära upp en vikarie om hur det fungerar på din skola, vem du och dina klasskamrater är, vad ni kan och behöver lära er mer om. Då är det bra att veta hur man snabbt lär upp den som kommer ny. Så att du får den bästa undervisningen och kan lära dig massor.”
Aaron tittar tveksamt på mig, men ändå med en viss – försöker jag övertala mig själv – beundran, när han hummar och funderar över mitt säkert obegripliga svar. Jag hoppas att han ska säga att han förstår. I stället säger han: ”Det där låter inte som forskning.”
Jag skrattar lite nervöst och säger: ”Nej det kanske låter för enkelt. Du kanske tänker på någon i vit rock som står i ett labb och gör experiment? Och för att du kanske tänker på en professor, en gubbe i vitt hår? Typ som Professor Balthazar, eller Doktor Snuggles!”
”Ja”, säger Aaron utan tvekan. ”Men vem är Doktor Snuggles?”
”Oh, det får du googla”, säger jag och känner mig ännu mindre som en forskare som hänvisar till Google som referens.
Kanske ser Aaron igenom min ängslan, för plötsligt säger han: ”Skulle man kunna säga att du är en berättare, Anna?”
”Ja!”, utropar jag. ”Det är ett väldigt bra sätt att beskriva min forskning! Jag berättar om vad människor gör och vad de berättar för mig, och utifrån deras berättelser skriver jag berättelser om hur man kan förstå vad de gör. Berättare! Ja, det är jag faktiskt”, säger jag och växer en halvmeter i självförtroende.
Aaron tittar upp på mig igen, fast det nu känns som att vi är lika långa. Kanske att Aaron till och med är längre än jag. Fast det vet jag att han inte är, ett barn på sju år är sällan 177 centimeter långt i verkligheten. Aaron säger: ”Anna, du är en sagoberättare! Jag förstår!”
Nu har jag nog vuxit ytterligare en halvmeter. Nästan lika hög som Turning Torso är jag, minsann. Jag tittar på Aaron och frågar vad han vill bli när han blir stor, imponerad av hans förmåga att analysera komplicerad information och dra slutsatser. Tänker att vilken potential han har som framtida forskare inom samhällsvetenskap eller humaniora. Utan att tveka svarar Aaron: ”Jag vill jobba på Gamestop, och göra dataspel!”
”Så bra.”, säger jag. ”Då får jag komma och hälsa på och så får du berätta om vad du gör där. Och sen skriver jag en saga om dig!”
”Ja, eller så gör jag ett dataspel om dig”, säger Aaron och blinkar med sina båda ögon och ler sitt största leende – inte helt olikt det berömda Zlatan-leendet.
För två, snart tre, år sedan hörde jag ett inslag på Vetenskapsradion om en ny forskningsstudie som hade undersökt hur professorer – som symbolen för forskning – beskrivs i barnböcker och hur det påverkar bilden av vem som är eller kan bli forskare. Bilden som målas upp är inte sällan den vita – antingen elaka eller galna och snälla – mannen i vit labbrock, som gör experiment och uppfinner saker. Det är hög tid att utmana denna föråldrade bild av forskaren. För att nå en bredare målgrupp och locka fler till att i framtiden vilja forska – eller intressera sig för forskning – behöver vi förmedla fler berättelser och en mer mångfacetterad bild av forskaren och vad forskning innebär. Det finns många bilder att berätta om. Det här var ett försök. Sagan om mig och Aaron.
Anna Jonsson
Docent och organisationsforskare
vid Lunds universitet
*Klyddig är skånska
för omständlig och krånglig.
