Jag heter Maria och kommer från ambulansen i Karlstad. Hur är det med dig?
– Inget bra! Jag har ont i bröstet, det har hållit på i en och en halv timme, flämtar mannen i sängen.
Två sjuksköterskor i gula västar med texten ”Ambulans” på ryggen har just kommit hem till en patient med hjärtproblem. Han berättar, uppenbart ansträngd, att han såg en fotbollsmatch på tv när smärtorna började.
Mannen hostar där han ligger under en ljusblå filt.
– Jag har så jäkla ont!
– Vi ska ta prover på dig: blodtryck, syresättning och EKG, säger sjuksköterskan som presenterat sig som Maria.
– Patienten har en ytlig, oregelbunden puls. Han är blek, kall och fuktig i huden, konstaterar den andra sjuksköterskan.
Vi befinner oss på Kliniskt träningscenter för blivande sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor vid Karlstads universitet. De båda sjuksköterskorna är i själva verket studenterna Maria Larsson och Gubb Per Stigson som utbildar sig till specialistsjuksköterskor med inriktning mot prehospital sjukvård (ambulanssjukvård), en utbildning på avancerad nivå. Patienten är dockan Gustav, en modern, avancerad vårddocka som styrs från ett kontrollrum av läraren Susanne Johansson.
Vårddocka för 700 000 kronor
Med headset på sig är det hon som ”är” Gustavs röst och hon styr hela sjukdomsförloppet via ett mixerbord. Där justerar hon mätvärden som hjärtfrekvens och blodtryck, öppnar och stänger Gustavs ögon och simulerar tarmljud, hostningar och kräkningar. Läraren kan se studenterna genom en glasruta, men inte tvärtom.
En docka med Gustavs funktioner kostar omkring 700 000 kronor.
Till sin hjälp har studenterna en tv-skärm ovanför sängen där de kan se mätvärden och på väggen bredvid sitter en stor affisch med checklistor och flödesscheman.
– Vilken är er primära bedömning? frågar Britta Ingmar, specialistutbildningens andra lärare som följer simuleringen på plats i undersökningsrummet tillsammans med de sju övriga studenterna.
Maria och Per svarar att de bedömer patienten som kritisk och väljer, efter medicinering och undersökning, att ta honom med sig i ambulansen.
Fallet är, liksom alla övriga simulerade händelser, autentiskt. Både Susanne Johansson och Britta Ingmar delar sin arbetstid mellan att vara adjunkter vid universitetet och specialistsjuksköterskor i ambulansverksamheten vid landstinget i Värmland, och från vården tar de med sig exempel som studenterna får öva på.
Enligt Susanne Johansson har ryktet om arbetsmetoderna i Karlstad gett eko.
– Studenterna kommer från stora delar av landet och vi har fått fler sökande efter att det spridit sig att vi simulerar mycket på våra utbildningar, säger hon.
Första startsträcka
Kliniskt träningscenter, KTC, är dock mycket mer än dockan Gustav och ambulansutbildning. Centret, som tillhör omvårdnad vid Institutionen för hälsovetenskaper, har funnits under många år men för två år sedan infördes ett nytt pedagogiskt arbetssätt och samtidigt påbörjades planeringen för en större ombyggnation. Under hösten i år blev den färdig och KTC nyinvigdes så sent som den 6 september.
– Tidigare hade vi inte ändamålsenliga lokaler. Vi hade lektionssalar med sängar, nu är allt uppbyggt i autentisk miljö som det ser ut i sjukvården för att studenterna ska få sin första startsträcka här och vara förberedda när de kommer ut på praktik, berättar Carina Bååth, docent och ansvarig för utvecklingen av KTC omvårdnad, som tillsammans med Kaisa Bjuresäter, universitetslektor och programansvarig för sjuksköterskeprogrammet, visar runt i lokalerna.
Satsningen gjordes möjlig genom ett regeringsuppdrag som innebar att bland annat Karlstads universitet skulle utöka antalet vårdplatser. Det synliggjorde behovet och rektor tillförde pengar.
I dag har KTC omvårdnad 16 vårdplatser för träning, en operationsmiljö med två operationsbord, simuleringsmiljö inom intensivvård och ambulansvård samt särskilt boende/hemmiljö.
Övar på kliniska moment
Centret är uppbyggt som en sjukhuskorridor med olika rum där studenterna får öva på olika kliniska moment. Väggarna i varje ände av korridoren täcks av stora, gammaldags vårdplanscher med människokroppen i genomskärning. Affischerna upptäcktes av en slump i ett förråd på universitetet. Strax intill, i kontrast till de gamla planscherna, sitter moderna bokningsskärmar med information om vilken verksamhet som pågår på KTC under veckan.
I den nya utbildningsstrukturen, som utgår från den nationella Vårdhandboken ingår att studenterna inför varje färdighetsträning läser in teoretiska kunskaper och gör ett självtest. När de sedan kommer till den gemensamma, lärarledda färdighetsträningen måste de legitimera sig och visa att de haft alla rätt på testet.
Den första färdighetsträningen på termin ett, till exempel, är basala hygienrutiner och klädregler.
– Vi går igenom hur man tvättar händerna enligt basala hygienrutiner, hur man klär sig, att man inte får ha några klockor eller smycken på sig, berättar Carina Bååth och tillägger att såväl studenter som lärare måste ha på sig vårdkläder för att få närvara vid övningarna på KTC.
Efter den gemensamma färdighetsträningen bokar studenterna in sig på självträning där de bedömer varandra. När de sedan kommer till den verksamhetsförlagda utbildningen ska de kunna visa upp att de tränat prekliniskt ett visst antal timmar.
”Benet tillhör Majken”
Vi går vidare i korridoren och öppnar en dörr. Där möts vi av ett tiotal vårddockor – mindre avancerade än Gustav – klädda i sjukhuskläder, stående på rad. Dockorna används för olika scenarier, till exempel när studenterna ska öva på att sätta nål och kateter.
På ett bord ligger ett löst ben från en docka, med en post-it-lapp som förkunnar: ”Benet tillhör Majken 190909.”
Alla vårddockor vid KTC har namn och ett fiktivt personnummer. Ett användningsområde är att studenterna får öva på individuellt anpassad vård, i Majkens fall ortopedi eftersom hon har ett amputerat ben.
Vi öppnar nästa dörr och kommer in till dockan Rut. Precis som Gustav är hon uppkopplad och studenterna kan följa hennes värden på en skärm ovanför sängen. Skillnaden är att Ruts rum är uppbyggt som en hemmiljö, möblerad med säng, två svarta fåtöljer med kuddar och ett vitrinskåp. Inredningsdetaljer som rosa ljung och antika böcker som Kärlek till livet av Jack London för tankarna till att det är en äldre person som bor här.
– Vi utbildar sjuksköterskor som ska kunna arbeta såväl inom landstinget som kommunal sjukvård. Därför ville vi utveckla ett simuleringsrum som ska likna ett privat hem eller ett rum på särskilt boende, berättar Kaisa Bjuresäter.
Även här skapar lärarna olika scenarier för studenterna.
– När de kommer in kanske Rut ligger på golvet eller sitter i fåtöljen med ryggskott och kan inte ta sig upp.
Unik madrasspark
Innanför nästa dörr uppenbarar sig en stor sjukhussal med plats för nio vårdbäddar.
Här får studenterna bland annat lära sig skillnaden mellan olika madrasser som förekommer i vården.
– Vår madrasspark är nog unik. Vi har nästan alla madrasser som finns på marknaden, säger Carina Bååth och förklarar att valet av madrass görs bland annat utifrån patientens individuella behov, såsom vikt och risk för trycksår.
I anslutning till sjukhussalen finns ett läkemedelsrum, där studenterna bland annat tränar på att blanda penicillin och andra mediciner, men utan aktiva substanser.
Där finns också ett sköljrum där rutinerna för rengöring av material lärs ut.
Totalt studerar cirka 800 studenter vid institutionen. Under den treåriga grundutbildningen är totalt 57 veckor kliniska studier, varav 32 består av verksamhetsförlagd utbildning och resterande 25 veckor är förlagda till KTC. Träningscentret används från första terminen på grundutbildningen till de mest specialiserade momenten på avancerad nivå. Gemensamt är att övningarna är prekliniska, det vill säga att studenterna förbereds för den verksamhetsförlagda delen av utbildningen och för ett framtida yrkesliv inom vården.
Nye studierektorn Anders Sidenblad, som själv är adjunkt och undervisar på grundutbildningen samt specialistutbildningen för ambulanssjukvård är nöjd med resultatet av nysatsningen.
– Det har gett oss en mer innehållsrik pamflett av möjligheter att bedriva utbildning, men utmaningen nu är att utifrån lärandemålen välja rätt pedagogiska sätt att använda lokalerna. Det är bara positivt att vi är tvungna att bli mer kreativa i våra val av pedagogiska metoder, säger han.
Vad gör du här?
Agneta Pihlman, klinisk adjunkt på sjuksköterskeprogrammet och kursansvarig för termin två.
– På KTC har jag färdighetsträning och slutexamination för de moment som studenterna lär sig termin 2.
Vilka färdigheter handlar det om?
– Bland annat hygienrutiner, venpunktion, injektioner och att sätta kateter.
Hur länge har du jobbat här?
– Drygt ett år. Jag har lång erfarenhet som sjuksköterska och distriktssköterska. Studenterna gillar när vi lärare har praktiska erfarenheter med oss eftersom mycket handlar om att överbrygga teori och praktik. I mitt jobb ingår också att jag är ute och träffar studenterna på deras verksamhetsförlagda utbildning.
Vad betyder det ombyggda träningscentret för utbildningen?
– Att kunna erbjuda en sådan autentisk miljö har inneburit ett lyft för utbildningen och hela universitetet.
Vad är det bästa med ditt jobb?
– Att vara i en lärandemiljö. Det är fantastiskt att arbeta med studenter som är nyfikna, engagerade och intresserade. Det en del roliga situationer med vårddockorna, när studenterna ska klä på dem eller sätta en nål i en alldeles stel arm. Det har hänt att studenter från andra utbildningar skrikit rakt ut när vi kommit gående med dockorna i korridoren!
