”Jag har själv upplevt maktspelet kring kunskap”

Romanen utspelar sig i en miljö som liknar litteratur­vetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.
Begreppen ”linjestyrning” kontra ”kollegialitet” bidrar till intrycket av så kallad nyckelroman, liksom vilka signalord som är gångbara inom ett universitets olika maktsfärer. Här finns avhandlingens titel: ”Klichén som deterritorialiseringsfenomen hos Edgar Allan Poe och tre svenska gotiska romaner”, att jämföra med att göra administrativ karriär genom att konstruera en ”kvalitetssäkrad utvärderingsprocess” i ett enda dokument som beskriver hur forskningsprojekt, oavsett område, kan plockas isär och utvärderas med hjälp av en formel.

Men detta är ingen renodlad inifrån-institutionen-skildring, författarens egen akademiska karriär omfattar ett par terminer idéhistoria och några år vid Göteborgs universitets författarutbildning, Litterär gestaltning.

Egna erfarenheter och fantasier
Och själva idén till romanen hade snarare en högst icke-akademisk prägel, då en författarkollega föreslog att Martin Engberg skulle skriva något riktigt lättläst.
– Min förra bok (Ta skada, 2013) handlade om en ung kille utan språk, nu ville jag tvärtom gestalta en man med tillgång till språket, någon med ett hyfsat avancerat jobb och tänkte, ”varför inte en litteratur­vetare?”, säger Martin Engberg.
– Man skapar förstås alltid utifrån sina egna erfaren­heter och fantasier, maktspelet kring kunskap har jag upplevt genom att utan kulturellt kapital komma till en miljö där det kulturella kapitalet är det viktigaste. Visserligen har universiteten breddat rekryteringen, men själv var jag tvungen att gå vägen över folkhögskolan för att våga närma mig universitetet och läsa idéhistoria.

Både hämndfantasi och drömmar
En enastående karriär, vars arbetstitel för övrigt var ”Ett akademiskt nederlag”, ser Martin Engberg som både en hämndfantasi och en berättelse om drömmar.
– Vi förväntas ha storslagna drömmar, vi inbillar oss att man ska vara banbrytande, både som forskare och författare, att man måste ha ett kall. Grundproblemet för huvudpersonen är att han inte har någon egen dröm.

Därför blir han så besatt av sin handledare, som råkar vara litteraturvetare.
– Det kunde lika gärna ha varit en arkeolog även om jag tror att det ligger närmare till hands att det odlas en genikult inom litteraturvetenskap.