Att som universitetslärare klaga på undervisningsbördan kan enligt mitt synsätt bero på tre saker.
Ett skäl kan vara att man inte har insett att man bör samarbeta med kollegor om vilka bitar av undervisningen man är mest lämpad att utföra. Jag, till exempel, älskar att föreläsa! Jag är en teaterapa av rang som mer än gärna förmedlar min kunskap och mina erfarenheter, genom att aktivera studenterna i klassrummet, genom att spela låten Wind of Change när jag ska tala om ett ”policy-window of change”, genom att förmedla det jag lärt mig i min forskning och dra paralleller till det för dagen aktuella föreläsningsämnet.
Jag brukar oftast strunta i power-point eftersom jag vet att studenterna är trötta på power-point, och jag själv tycker att det är oerhört frustrerande när (ja, det händer faktiskt nästan jämt) någon sladd saknas eller något datasystem måste slås på genom korrekt knapptryckning i rätt ordning…
Dessutom älskar jag att rita på tavlan!
Min kollega, däremot, älskar teknik och grottar med nöje ner sig i diverse tekniska lösningar. Hon erbjuder mig emellanåt att ta hennes föreläsningar. Självklart, replikerar jag, om du konstruerar ett skelett till föreläsningen. Och så gör hon en bländande pedagogisk power-point, som jag visserligen aldrig kommer stoppa in på någon sticka, utan som jag i stället förmedlar på svarta tavlan och digitalt klipper ut, sedan delar jag ut arbetsuppgifter i utskriven form till studenterna.
Det andra skälet till att vissa talar illa om undervisning är att de inte har tillräckligt med erfarenhet, eller kunskap, kring undervisningens praktiker. Det är väl lite fikonspråk, men det jag syftar på är de olika teorier som bygger upp vår syn på lärande, och på studentens förmåga att tillgodogöra sig kunskap. Dessutom kan kunskap om hur man aktiverar och skapar ett meningsfullt lärande i klasser om 80-90 studenter saknas.
Det tredje skälet för att tala om undervisning som en börda torde vara att man inte är så skicklig, tidseffektiv eller framgångsrik i sin forskning.
Och då är det rackarns bekvämt att ha något att skylla på.
Kristin Wisell,
Leg. apotekare och doktorand i samhällsfarmaci, Uppsala universitet
