Debatt nummer 2-07

Det är inte lätt att styra ett universitet. Likt andra stora verksamheter så tenderar de att falla sönder i mindre grupperingar med egna agendor och ibland konflikterande målsättningar. Universiteten har traditionellt ändå burits upp av en stark profession som inom sig har haft mängder med olika ämnen som var och en för sig har förenats i likartade procedurer och likartade sätt att bedöma god prestation – om än med den stora ämnesmässiga variationen som följer av respektive ämnes särart och inriktning. Variation mellan olika ämnen gör att det hela framstår som rörigt, ja, rent av svårstyrt. Vilka kontrollsystem ska kunna fånga variationen och hur ska man kunna styra mot ett gemensamt mål? Problemet accentueras när allt högre förväntningar om aktiv styrning ställs på universitetens chefer. Det senaste exemplet är den så kallade Bolognaanpassningen som vid många universitet skjutsats genom systemet med hög fart i form ökad byråkratisering och framtvingade men obegripliga ämnesövergripande samarbeten i nya program. Det saknas inte vittnesmål om att det senaste halvåret på många lärosäten präglats av okunnighet som med snabbhet omsatts i nya riktlinjer och fördjupade budgetdiskussioner eller programbeslut. Samtidigt förfinas kontrollsystemen och beslutsfattandet formaliseras med följd att universitetets byråkrater blir ansvariga för de beslut de har minst kompetens att fatta.