Regeringens senaste proposition, Ny värld – ny högskola, är ett försök att harmonisera det svenska systemet för högre utbildning med Bologna-deklarationen. Internationaliseringens centrala roll för den högre utbildningen och forskningen är varken ny eller revolutionerande. Internationaliseringen är redan (eller ska vara) integrerad i lärosätenas tre huvuduppgifter: forskning, utbildning och samverkan.
Propositionen betonar värdet av en ökning av internationell studerande- och personalmobilitet, liksom nödvändigheten i att göra europeiska examina sinsemellan mer jämförbara – allt syftande till att i framtiden öka studenternas attraktivitet på arbetsmarknaden (anställningsbarhet) och i slutändan att öka Europas globala konkurrenskraft.
MEDFÖR BOLOGNAPROCESSEN förändringar i kunskapsinnehåll och pedagogisk hållning eller endast nya sätt att ompaketera traditioner och kunskaper insamlade under århundradenas gång? Är den ett uttryck för en tilltagande global kommersialisering av högre utbildning, något som vi av tradition har varit avvaktande till? Om propositionens och Bolognaprocessens intentioner ska implementeras, vilka följder får detta för de svenska lärosätena?
Klart står att högskolorna och universiteten måste förhålla sig till de demokratiskt fattade beslut som bestämmer utbildnings- och forskningspolitiken. För den undervisande personalen blir det fråga om ytterligare en arbetsuppgift i en redan ansträngd arbetssituation, som vissa närmar sig med varken motivation eller intresse. För de som sedan länge har en internationell vinkel i sin verksamhet blir förändringen samtidigt likt kejsarens nya kläder; några av oss arbetar redan med världen som arbetsplats.
Oavsett perspektiv tarvar arbetet resurser och viss specialkompetens. Något större ekonomiskt tillskott från staten lär det emellertid knappast bli tal om. Därmed måste varje lärosäte bestämma sig för vilken ambitionsnivå man skall lägga sig på. Skall problemet ”angripas” som ännu en statlig pålaga? Enligt en sådan mer lågmäld ambitionsnivå handlar Bolognaprocessens genomförande primärt om att tydligare skriva in verksamheten i en marknadsideologisk diskurs, hellre än några genomgripande förändringar i verksamhetens innehåll och mål.
EN MER AMBITIÖS hållning är att, utöver den retoriska kosmetikan, betrakta omställningsprocessen som ett unikt tillfälle till reflektion och förändringar av verksamheten – och då inte bara förändringar av dess formella strukturer utan av innehållet, perspektiven och pedagogiken i den högre utbildningen. En dylik ambition sträcker sig långt bortom propositionens och Bolognadeklarationens välklingande retorik. Lyckas vi med att internationalisera utbildningarnas perspektiv och kunskapsinnehåll, låta de studerande vara del av interkulturella läroprocesser, tillvarata den inhemska mångfalden i undervisningen, väcka deras nyfikenhet på hela världen och också se det globala i det lokala – då har vi som lärosäte nått längre än regeringens och EU:s intentioner. Då blir internationaliseringen en indikator på forskningens relevans och utbildningens kvalitet värd namnet.
Samtidigt innebär denna mer ambitiösa målsättning sannolikt att våra studenters ”anställningsbarhet” ökar och att vår attraktivitet som lärosäte ökar – för att nu hänge sig åt marknadsliberal retorik.
JONAS STIER
Fil dr och docent i sociologi
Institutionen för samhälls- och beteendevetenskap
Mälardalens högskola
