Christoph Bargholtz konstaterade i sitt svar till min artikel i Universitetsläraren 10/05 att SULF:s krav ”möts med allt större förståelse”.
För 10 år sedan kunde man kanske känna sig uppmuntrad av det, men nu har våra villkor radikalt försämrats över en ungefär 15-årig period. Samtidigt har ansökningsmanin tilltagit i den senaste budgeten, eftersom en stor del av fakultetsanslaget numera ska sökas i konkurrens. I stället för att visa ökad förståelse för vår situation, ger Pagrotsky snarare intrycket i sina offentliga utlåtanden, att han betraktar fri forskning som någonting mycket farligt, vilket starkt måste begränsas av en stor forskningsbyråkrati.
BARGHOLTZ NOTERAR att det är viktigt att medlemmarna sluter upp om vi griper till stridsåtgärder. Vi skulle lätt kunna ordna en medlemsomröstning via internet, för att försäkra oss om att sådana åtgärder faktiskt har stöd, fast frågan är varför ska vårt utgångsbud bara vara 33 procent forskningstid. Varför inte kräva att hälften av tiden ska gå till det som vi faktiskt är utbildade för? Det är viktigt att resa frågan om forskningstid på allvar nu när det snart är valår. Ingen regering vill gå till val under en pågående strejk bland högskolelärare. Hur ska regeringen kunna förklara för sina väljare varför svenska lärare ska ha bland de sämsta villkoren i västvärlden under en tid då det pratas så mycket om hur viktig forskning och utbildning är? Om vi är för fega för att agera nu och göra högskolornas kris till en valfråga, då kommer regeringen att fortsätta att sprida myten om hur Sverige satsar mest på forskning. Då består risken att regeringen blir återvald utan att ändra sin politik. I så fall får vi förvänta oss 4–5 år till av fortsatt nedmontering av forskningsfriheten.
STEVEN SAXONBERG,
Docent i statsvetenskap och
forskarassistent vid Uppsala universitet, samt lektor i samhällskunskap och sociologi vid Högskolan Dalarna.
