Inte nog med ovanstående, Carl Bennet är helt säker på hur dessa åtgärder ska finansieras, han vet var pengarna finns.
Mycket riktigt, om det inte vore för att han måste ”sköta om” sina företag, skulle han nog kunna tänka sig att bli forskningsminister.
Carl Bennet är civilekonom, men benämns oftast ”industriman”, han är styrelseordförande och huvudägare i Getinge och Elanders, han är också vice ordförande i Boliden och Telia Sonera.
Han är född friherre, han finns med på listorna över Sveriges mest förmögna och har, med tanke på sin bakgrund och position, ovanligt täta kontakter med regeringen och kallas då och då, både tillgivet och syrligt, för ”sossarnas favoritkapitalist”.
På uppdrag av regeringen arbetar han sedan flera år tillsammans med Metalls ordförande Göran Johnsson med att föreslå åtgärder för svensk industris framtida väl, för sysselsättningen.
Carl Bennet ingick i Thomas Östros forskningsberedning och ombads av Leif Pagrotsky, att tillsammans med professorn i litteratur, Eva Haettner Aurelius, också ingå i den nye utbildningsministerns beredningsgrupp.
Intresse för utbildning
Carl Bennet är alltså från och med i år styrelseordförande i Högskoleverket. Han var tidigare ordförande i styrelsen för högskolan i Halmstad och säger att det var det uppdraget som fick rejäl fart på hans redan befintliga intresse för forskning och högre utbildning.
– Jag har alltid varit intresserad av utbildningsfrågor, jag har ju kunnat konstatera i mina företag att betydelsen av kunskap hela tiden har ökat.
Han talar sig varm för just kunskap, för ett nära och förbättrat samband och samarbete mellan företag, utbildningsväsende och samhälle.
Fostrad in i ett optimistiskt folkhem, påverkad av idrott att uppskatta lagspel talar han också om vikten av att individer ser sin roll, som samhörande med resten av samhället.
– Det är ett problem att få näringslivet engagerat i annat än produkter, vi borde intressera oss mer för människor.
Mer konkret gällande samarbete mellan företag och utbildningsväsende talar han om företagens ansvar att skapa intresse hos elever från första början, ”sista året på högskolan är det alldeles för sent”.
– Vi pratar inte tillräckligt om detta inom näringslivet, trots att kunskap blir allt viktigare, kunskap är också en färskvara i en globaliserad värld, det är en överlevnadsfråga.
Men många så kallade börsraketer, klädkedjor och pokersajter är ju knappast forskningstunga företag?
– I tjänstesamhället behövs också kunskap, forskning på hur du utvecklar tjänster, säger Carl Bennet.
Hur är det då med respekten för utbildning och bildning i ett näringsliv som kan framstå som kortsiktigt och vinstfixerat?
Carl Bennet menar att den respekten har ökat märkbart, för egen del säger han att han blivit mer och mer övertygad om att akademiska erfarenheter är något oumbärligt, både i näringslivet och i politiken.
Vad som i stort krävs är, enligt Carl Bennet, långsiktighet, organiserat tänkande och etablerade kontaktvägar mellan utbildningsväsende och företag.
– Det är framför allt alldeles för lång väg mellan universiteten och de små företagen.
Han talar för fler praktikplatser, för att företag regelbundet ska hålla lektioner i skolorna och kanske också upprätta kontrakt mellan elever och företag.
Carl Bennet tillhör definitivt inte Sverige-piskarna, han klagar inte, som så många, över ett land på efterkälken.
– Det är inte Sverige som har blivit sämre, vi är duktiga, det är omvärlden som har blivit så mycket bättre.
Han är inte ens, vilket är vanligt i forskningspolitiska sammanhang, kritisk till de mindre högskolorna.
Alla kan inte bli universitet, nej, men det är, enligt honom, väldigt viktigt med forskningsanknytning också i de regionala högskolorna.
– Det finns en bra balans mellan stora universitet och mindre högskolor. Jag som bedriver verksamhet på 30 platser i Sverige ser betydelsen av de mindre högskolorna, som för övrigt tar minimalt av resurser från andra lärosäten.
Men att berömma Sverige är inte samma sak som att vara nöjd. Som Högskoleverkets styrelseordförande har han, tillsammans med universitetskansler Sigbrit Franke, nyligen skrivit brev till Utbildnings- och kulturdepartementet, för att ”peka på några oroväckande tendenser” när det gäller universitetens och högskolornas ekonomi.
Skrivelsen tar upp minskade intäkter och att alla personalkategorier, utom
professorer och lektorer, minskar, för första gången på många år och, som ”en mycket oroande tendens” nämner man den kraftiga minskningen av antalet nybörjare i forskarutbildningen 2004 och 2005.
Man ser ”allvarligt på utvecklingen”, rationaliseringar har gjorts så långt det går, ”ytterligare besparingar kan inte göras utan effekter på kvaliteten och utan att examinationen i forskarutbildningen äventyras”.
Det låter som om ni verkligen är allvarligt oroade?
– Vi har en bra plattform som det är nu, men det är mycket bråttom att få fram mera pengar, samt att satsa strategiskt.
– Den fria forskningen är extremt viktig, men man ska inte vara rädd att leva också med behovsorienterad forskning, på beställning.
Vad anser då Carl Bennet är viktiga, strategiska satsningar? Vad bör göras?
– Om svaret verkligen är ja på frågan om vi ska satsa på forskning, om det finns konsensus om detta då ska vi satsa på i tur och ordning medicin/bioteknik, it/telekom, fordon, energi och miljö, processindustri – och på småföretag.
Och han tycker som sagt att det är väldigt bråttom.
– Vi måste öka takten nu eller borde redan ha gjort det och det räcker inte med en procent av BNP till forskningen, det finns mera pengar att anslå, fastslår Carl Bennet.
Ja, han vill se minst fem till åtta miljarder mer om året till forskning och högre utbildning, pengar som ”enkelt” kan plockas ur de statliga företagens vinster.
– Vattenfall tjänar 15–20 miljarder efter skatt och regeringen plockar hem en tredjedel av vinster, varför inte ta ytterligare en tredjedel av Vattenfalls vinst?
”Alla” vill ha kvalitet
Och så var det det där med lärarnas löner. Carl Bennet talar engagerat om det motsägelsefulla i att ”alla” vill ha kvalitet i undervisningen, samtidigt som man inte är beredd att betala för det, genom lärarlönerna.
Kvällen innan vi ses har han varit på ett seminarium och återigen hört den utbildningspolitiska refrängen, om nödvändigheten av bättre kvalitet i undervisningen, men, som vanligt, inte ett ord om att den eftersträvansvärda kvaliteten måste få kosta, i reda pengar.
Men Carl Bennet anser alltså just det och menar att löneskillnaden mellan till exempel en docent vid en högskola och någon som är verksam inom näringslivet är närmast befängd.
När vi kommer in på ämnet hur yrken och arbete värderas och belönas blir det förstås svåremotståndligt att fråga honom om vad så många uppfattar som giriga direktörer, som förser sig själva med för de flesta svindlande löner och bonus.
– På den typen av befattningar har du inga motkrafter, det är ingen som säger emot, ingen ifrågasätter och i den kretsen dras därför alla lätt med när värderingarna kring vad som är rimligt förskjuts, säger han som också tror att det är en fråga om fåfänga och avundsjuka, triggad av transparensen kring löner, ”om han har så mycket, vill jag också ha”.
Lönerna ska höjas
Återvänder vi till ett helt annat löneläge det vill säga lärarna, är Carl Bennet rädd att hela samhället tar det alltför givet, att det alltid finns lärare som ska nöja sig med sina låga löner.
– Läraryrket är ett av de absolut viktigaste, nu måste vi skapa konsensus kring att lönerna ska höjas, rejält. Hur? Ja, det som krävs är helt enkelt lite guts i den offentliga och politiska sfären.
Och apropå det, han låter inte ovillig när det gäller att själv ge sig in i politiken, som till exempel forskningsminister och ja, han tycker att det ska finnas en enda sådan post, inte att, som nu, forskning och högre utbildning och kultur ska dela samma minister.
Men tanken på att bli minister är samtidigt omöjlig att realisera, hans ansvar för företagen går före.
Om det blir regeringsskifte i höst, hur ser då han, som kallas s-favorit, på att finnas med i ännu en forskningsberedning eller motsvarande, under en borgerlig minister?
Carl Bennet väljer inte politisk sida och säger att när det gäller forskning och högre utbildning uppfattar han politisk konsensus, att skillnaden i vilja till satsningar och inriktning inte skulle bli så stor med den borgerliga alliansen.
Och precis som han talar ovanligt väl om Sverige talar han också, oavsett deras partifärg, väl om annars ofta utskällda politiker.
– Jag har mött så mycket bra och kunnigt folk i politiken. Precis som jag har gjort på universitet och högskolor.
Det sägs ju ofta att universiteten ska lära av företagen, som med entreprenörsanda, men vad kan företag och näringsliv lära av universiteten?
Carl Bennet behöver inte tänka efter:
– Det kritiska tänkandet, den öppna miljön, ifrågasättandet.
MARIELOUISE SAMUELSSON
