Säg profilering och samverkan om du vill uppfattas som seriös i dagens högskolepolitiska diskussion. Och så långt kan vi vara överens som att alla inte kan vara bäst på allt. Men om slagorden syftar på något slags kartellbildning där lärosätena delar upp ”marknaden” sinsemellan sektorsvis då finns det, menar jag, anledning till skepsis. För det stora flertalet ungdomsstudenter erbjuder inte den specialiserade ”fackhögskolan” den bästa utbildningsmiljön.
I en av fas av livet karaktäriserad av sökandet efter den egna livsuppgiften är en pluralistisk miljö viktig där den egna hållningen blir föremål för ständiga ifrågasättanden. En sådan miljö lägger grunden för vidsynthet och bildning.
Dessutom är risken med en uppdelning av verksamheten densamma som i all kartellbildning, nämligen att utvecklings- och förändringskrafterna snöps. Det är till exempel långtifrån säkert att de stora universiteten erbjuder den bästa studiemiljön. För många studenter är det säkert inte fallet. Jag skulle därför önska att det vore möjligt att i Sverige bygga upp verkligt framstående, breda men inte så stora utbildningsmiljöer inriktade på att erbjuda förstklassig utbildning till kandidat- och magisterexamen. Men det är inte möjligt idag om man inte tänker sig att lärarna ska arbeta oavlönade.
BAKOM IDÉN OM en tydligare profilering av det enskilda lärosätet ligger insikten att dagens percapitaersättningar (ersättningar per student och prestation) inte räcker för att upprätthålla undervisning på högskolenivå med högt ställda krav på kvaliteten och att ytterligare resurser bara kan erhållas för forskning. Samtidigt är det inte ekonomiskt möjligt och heller inte lämpligt att bygga upp heltäckande forskningsmiljöer vid alla lärosäten. I stället förefaller tanken vara att skapa högt specialiserade forskningsmiljöer och att dessa sedan skall ”färga av sig” på omkringliggande ämnens grundutbildning. Det är fel tänkt.
I en grundutbildning som ligger forskningen nära presenteras inte de studerande för en färdig eller statisk kunskap utan de blir delaktiga i själva kunskapsbildningen och får insikter i dess villkor och natur. Att slå vakt
om denna delaktighet är centralt. En förutsättning (se nedan) är att varje lärare ges möjlighet att kontinuerligt vidareutvecklas och finna nya infallsvinklar i sin undervisning. – Årets examensarbeten och uppsatser syftar längre än förra årets. – Att vara delaktig i kunskapsbildningen innebär för studenten att facit saknas, att handledare och student tillsammans söker sig fram längs nya vägar. En sådan undervisning kräver lärare som har tid och motivation till att reflektera över sitt ämnes utveckling, har tid till koncentration och möjlighet att delta i kollegiala samtal över institutions- och nationsgränser. Det är detta som är innebörden i sambandet mellan grundutbildning och forskning. Det räcker inte att det bedrivs forskning i huset, eller i huset intill.
DET ÄR DÄRFÖR VÄLKOMMET när de borgerliga partierna i sitt gemensamma utbildningsprogram inför valet föreslår att en del av det så kallade fakultetsanslaget ska fördelas i proportion till antalet studenter i grundutbildningen. Det ansluter nära till SULF:s förslag om en ”lärarpeng” som läggs till ersättningsbeloppet per student och som motsvarar minst en tredjedel av lärarnas arbetstid. Därmed garanteras utrymme för lärarnas kontinuerliga forskning/forskarutbildning eller annan kompetensutveckling på deltid eller för forskningsterminer på heltid.
Verklig forskningsanknytning är en förutsättning för excellens i grundutbildningen. Den andra är att riksdagen betalar vad det faktiskt kostar att bedriva undervisning på högskolenivå. Återställ ersättningsbeloppen till nivån från början av nittiotalet och sätt stopp för den automatiska urholkningen!
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
