Första debatten i P1:s serie om de bortglömda valfrågorna hade rubriken Arbetslös med doktorshatt, men det ämnet berördes inte utan biträdande debattledare Harriet Wallberg-Henriksson, rektor vid Karolinska institutet, anslog tonen med sin inledande fråga.
– Vad prioriterar ni inom de olika partierna när det gäller högre utbildning och forskning?
Debattens första och kanske kraftigaste applåd fick då riksdagsledamot Rossana Dinamarca (v), när hon pläderade för höjda studiemedel.
– Det är många studenter här, konstaterade debattledaren Jan-Olov Johansson från Vetenskapsradion.
Pagrotsky lovade mer
De borgerliga pekade upprepade gånger på att resurserna per student sjunkit och att det är dags att satsa på kvalitetshöjning.
– Vi behöver rusta upp både grundanslagen och anslagen till forskningen, sade riksdagsledamot Per Bill (m).
Utbildningsminister Leif Pagrotsky (s) poängterade att högskolesektorn fått mer pengar och lovade att mer är på väg.
– Högskolorna har fått resurser som har ökat långt snabbare än inflationen, men det har inte räckt. Vi behöver nu plussa på med mer resurser.
Jan-Olov Johansson undrade vad politikerna kan göra för att det ska bli bättre inom högskolan.
– Att bara stoppa in mer pengar räcker inte, vi måste ha världens hårdaste system för utvärdering och det ska ligga till grund för åtgärder när det inte är riktigt bra. Men jag har förstått att vare sig dåliga eller bra utvärderingar inte alltid påverkar anslagens storlek vilket de måste göra, sade Leif Pagrotsky.
Med skyltar fick politikerna rösta om de ville fortsätta utbyggnaden av högskolan.
Alla röstade nej, inte heller centerpartiet vill ha fler högskolor.
– Nu gäller det att se till att de nya högskolorna får utvecklas på ett bra sätt och dessutom öka tillgängligheten genom att distansutbildningen fungerar bra, sade riksdagsledamot Håkan Larsson (c).
Ett av löftena i socialdemokraternas valmanifest är att en procent av BNP ska gå till finansiering av forskning. Det visade sig, återigen genom röstning med skyltar, att alla partierna var för ett enprocentsmål och helst lite till.
Folkpartiets riksdagsledamot Ulf Nilsson ville dessutom göra en favorit i repris.
– Vi vill sälja statliga företag och lägga en del av de pengarna i forskningsstiftelser som den gamla borgerliga regeringen gjorde med löntagarfonderna.
Diskussion om vilket politiskt läger som tänker satsa mest pengar och vem som kom med korrekta siffror var stundtals hetsig, men föga klargörande.
– Nu lämnar vi den här diskussionen om vem som bjuder mest. Ni får försöka avgöra det själva kära lyssnare, avbröt Jan-Olov Johansson.
Höjda fakultetsanslag
En rundfråga visade att alla partier är för höjda fakultetsanslag. Men Leif Pagrotsky hade en reservation:
– Det är ju svårt att fördela om pengar inom universiteten. Nya discipliner behöver någonstans att vända sig för att söka pengar och konkurrens befrämjar kvalitet. Därför fördelas nu ungefär hälften av pengarna i konkurrens. Kanske kan vi öka andelen fakultetsmedel i fortsättningen, men då kräver jag att högskolorna har mekanismer att omfördela pengar internt, genom intern konkurrens.
I Finland har man ett FoU-råd, där statsministern är ordförande.
– Skulle det hjälpa oss att få mera välstånd och utveckling från forskningen?, undrade Jan-Olov Johansson.
Riksdagsledamot Claes Roxbergh (mp) tyckte tvärtom.
– Forskningen måste klarare knytas till de olika politiska områdena. När vi exempelvis beslutar om viktiga samhällsprojekt tycker jag att det vore naturligt att i det sammanhanget anslå en summa för forskning inom det beslutsområdet.
Inte heller Leif Pagrotsky ville ha ett centralt FoU-råd.
– Min uppfattning är att det är på branschnivå vi kan få till ett samarbete och konsensus kring hur man får fram den bästa kunskapen, sade han.
De borgerliga inte helt eniga
De borgerliga var inte helt eniga men lutade åt ett FoU-råd.
– Vi tycker att det finska exemplet med ett FoU-råd är intressant. Men vi har inte bundit oss för det. Det ligger en del i vad Claes Roxbergh säger om att det är viktigt att få in forskningsfrågorna på alla områden, till exempel i alla riksdagsutskott, sade Håkan Larsson (c).
Representanterna för fp och kd föredrog en renodlad forskningsminister, och moderaterna förespråkade ett nytt råd.
– Vi i moderaterna är för ett globaliseringsråd, där statsministern är ordförande. Det är en stor fördel att man tar ett samlat grepp om de nya frågor som kommer, sade Per Bill.
Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborg universitet, fick ordet.
– Inom samhällsvetenskapen har det under socialdemokratin skett en stark politisering av de institut och stiftelser som tilldelar anslag. Listan kan göras lång på olika organ som styrs av före detta socialdemokratiska politiker och politiska tjänstemän.
– I våras kritiserade jag Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, Mistra. När Ekot frågade dig, Leif Pagrotsky, sa du att Mistra var självständigt. Men alla ledamöterna i styrelsen tillsätts av regeringen, så Mistra är lika självständigt som Ikea är i förhållande till Ingvar Kamprad.
– Jag har nu en fråga till dig, Leif Pagrotsky. Hur ska jag motivera mina studenter att hålla sig till sanningen när du som utbildningsminister blåljuger om Mistras självständighet?
Leif Pagrotsky försvarade sig.
– Mistra är en stiftelse och den ska styra sig själv. Jag har aldrig lagt mig i ett enda ärende i Mistra.
Tog till sig kritiken
Men han tog samtidigt till sig kritiken.
– Om det är så att det bara är socialdemokrater i styrelsen så låter det som en brist och jag ska ändra på det. Systemet för anslagstilldelning ska stå över sådana här misstankar om politisk styrning. Om det får sådana effekter som det tydligen har fått i Mistra är det skäl nog att göra annorlunda i framtiden.
De borgerliga planerar att ändra på sättet att styra universiteten och vill att vetenskapssamhället ska utse vilka som sitter i anslagsgivande organ.
– Vi i alliansen är helt överens om att avskaffa systemet att regeringen utser högskolestyrelser och majoriteten i forskningsstiftelserna. Det finns en mycket stor risk att forskarna anpassar sig för att vara till lags, sade Ulf Nilsson (fp).
Leif Pagrotsky gick in i debatten om styrningen av universiteten.
– Jag vill ha universitet som är kapabla att förändra sig, dra ner här och öka på där. Jag är orolig att om alla som bestämmer utses underifrån får vi en kultur som går i motsatt riktning.
Han menade att vi nu har en blandad ordning, där rektorerna i praktiken till stor del utses underifrån och styrelserna representerar finansiärerna, hela svenska folket.
– Detta för att säkerställa att universiteten inte blir så isolerade som de var förut. Vi behöver till exempel tätare, inte glesare band med arbetsmarknaden.
Avvikande syn
Debattledaren Jan-Olov Johansson tog upp en kontroversiell fråga, forskning på embryonala stamceller.
– Så vitt jag förstår har kristdemokraterna en avvikande syn mot övriga partier. Hur stämmer era åsikter överens med övriga borgerliga när det gäller stamceller?
– Kristdemokraterna är negativa till embryonal stamcellsforskning, men har ju inte egen majoritet, sade Per Landgren (kd).
Harriet Wallberg-Henriksson tryckte på.
– Om alliansen kommer till makten kan vi fortsätta att bedriva embryonal stamcellsforskning i Sverige eller inte?
– Det kommer ni att kunna göra, sex av sju riksdagspartier är överens och så kommer det att förbli, svarade Per Bill (m).
Debattens sista omröstning med skyltar fick ett lätt förvirrat utfall.
Harriet Wallberg-Henriksson ställde frågan:
– Vi på universiteten har en önskan, långsiktighet för det vi håller på med. Får vi se en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om en forskningsstrategi för Sverige? Svara ja eller nej.
Först var alla partirepresentanterna för en överenskommelse, utom Leif Pagrotsky (s) som röstade nej. Efter viss tvekan ändrade sedan kd och fp sina ja-skyltar till nej.
Man får väl tolka det som att någon borgfred kring forskningspolitiken inte är att vänta.
PER-OLOF ELIASSON
