Kerstin Eiasson är inte bara expert på sådana frågor i sin egenskap av statssekreterare i Utbildningsdepartementet.
Hon har dessutom också hela sitt vuxna och yrkesverksamma liv själv varit ett personifierande exempel på nämnda internationalisering, med internationella uppdrag och kontakter inom forskning och högre utbildning.
Till internationalisering kan också sägas höra att komma hem, efter att ha varit yrkesverksam en period utomlands, och det var vad Kerstin Eliasson gjorde år 2004.
Mångsysslande tjänsteman
Statsekreterare är politiskt mångsysslande tjänsteman på toppnivå, men specifikt bad förre utbildningsminister Thomas Östros Kerstin Eliasson komma hem för att ”skriva färdigt” och ro i land den ständigt uppskjutna forskningspropositionen.
Det vill säga den propp som fick titeln Forskning för ett bättre liv och som Östros efterträdare Leif Pagrotsky skulle komma att lägga fram i oktober 2005 och där förutnämnda ”internationalisering” bland annat benämns så här:
”Internationaliseringen kräver att lärosätena blir bättre på att lyfta fram och utveckla sina starka sidor. Genom samarbete inom forskningen kan de komplettera varandras profiler och bygga upp verkligt starka miljöer med internationell synlighet.”
Man skulle också kunna utläsa en viss otålighet med internationaliseringstakten i formuleringar som:
”De flesta lärosäten strävar efter att öka det internationella inslagen i forskarutbildningen, med samarbetsavtal eller på annat sätt. Man försöker också att på olika sätt särskilt premiera utlandsvistelse.
Ett fåtal lärosäten har mer konkreta förslag till åtgärder för att öka det internationella inslaget i sin verksamhet. Ett exempel är att internationellt arbete skall ses som en merit vid anställning, ett annat är att allokera medel för medfinansiering av EU-projekt.”
Formellt meriterande
Kerstin Eliasson ger, några månader efter att propositionen lades, dock inget uttryck för missnöje utan framhåller hellre det positiva, som att internationellt arbete nu ska vara formellt meriterande. Hon betonar också att man från departementets sida varken kan eller bör detaljstyra.
– Vi ska ju inte tala om för lärosäten hur de ska jobba, vi kan inte tvinga varken studenter, lärare eller forskare att delta i olika utbyten, men vi begär redovisning om hur lärosätet arbetar med sådana frågor.
Internationalisering är lätt att förknippa med Bolognaprocessen, den som Kerstin Eliasson uppfattar att svenska lärosäten nu ägnar sig intensivt och engagerat åt. Tre seminarier har hittills hållits på departementet, till vilka samtliga lärosäten varit inbjudna.
Hon understryker vidare att Bolognaprocessen inte innebär att allt ska bli lika, utan jämförbart och att utbyten ska öka.
– Det behöver faktiskt inte finnas någon motsättning mellan konkurrens och samarbete, menar Kerstin Eliasson.
Men är inte Bolognaprocessens mål i synnerhet och internationalisering i allmänhet lättast att uppnå för de stora och redan (internationellt) etablerade och framgångsrika lärosätena? (Vilket Mikael Börjesson hävdar i sin avhandling Transnationella strategier, Universitetsläraren 1/2006)
Kerstin Eliasson tycker inte att det är riktigt så enkelt.
– Jag är också imponerad av de unga universiteten och högskolorna bland annat när det gäller deras förmåga till samverkan med näringslivet, som för att ta några av flera exempel, Högskolan i Jönköping och Blekinge tekniska högskola.
Vilket alltså skulle tyda på att framgångsrik internationalisering förutsätter näringslivssamverkan?
– Ja, om utbildningen ska vara relevant på arbetsmarknaden, då är samverkan med näringslivet nödvändig, oavsett den internationella aspekten, menar Kerstin Eliasson och tillägger att det självfallet, som när det gäller humaniora, inte alltid finns något näringsliv att samverka med.
Stor erfarenhet
Inne på humaniora frågar jag hur hon ser på svenska studenters brist på iver att lära sig andra språk än engelska och att man knappast toppar ligan när det gäller deltagande i Erasmusprogrammet.
– Man ska inte glömma att det är många studenter som ger sig ut, vi skickar ut dubbelt så många som vi tar emot, cirka 26000 reser ut, 14500 kommer hit.
Preferenserna gäller ofta engelskspråkiga länder, som Australien, men Kerstin Eliasson framhåller också Barcelonas popularitet, vilket också uppmuntrar studier i spanska, hemmavid.
Lärares (bristande) benägenhet till rörlighet lika med jobb utomlands är, som Kerstin Eliasson ser det, ibland en fråga om ålder. Med åren minskar lusten att ”röra på sig”, liksom förmågan att lära sig språk.
– Jag har själv gjort försök att lära mig italienska i mogen ålder och insett att man har bättre gehör som ung.
Kerstin Eliasson har alltså som tidigare nämnts stor erfarenhet av att vara bosatt och verksam utomlands.
Vad har då varit hennes incitament, långt före Bolognaprocesser och dagens medvetna politik att främja utbyte och rörlighet?
– Jag var väldigt traditionell som ung, jag gifte mig med en man som jobbade på UD, han flyttade och jag flyttade med.
Men Kerstin Eliasson gjorde trots allt sina första internationella erfarenheter på egen hand, som tonåring studerade hon franska i Frankrike.
– Det var helt enkelt populärt då, särskilt bland flickorna. Lite som att Australien lockar nu, det var en ungdomstrend.
Hon berömmer också sin skola, Djursholms samskola.
– Det var en superbra skola, många lärare hade doktorerat, det var en öppen och stimulerande miljö, också när det gällde sådant som studier utomlands.
Förstår besvikelsen
Nu, med stor erfarenhet av utlandsvistelse och hemvändande, kan Kerstin Eliasson förstå dem som kommer hem till Sverige och upptäcker att de internationella erfarenheterna inte räknas, inte är intressanta. (En erfarenhet som Sven Olof Ohlsson berättade om i Universitetsläraren 20/2005.)
– Det har blivit skillnad de senaste åren, jag tror inte klimatet är likadant nu som låt säga på 1970-talet. Men fortfarande finns tendenser att man hemmavid inte vill fråga den som återvänder om sådant man inte känner till. Det finns också lite Jantelag i detta, att inte sticka ut.
Ja, Kerstin Eliasson kan alltså själv identifiera sig med att det ibland är en ”läpparnas bekännelse”, något ur högtidstalen att internationella erfarenheter ska tas tillvara. När hon kom hem med en master of art på 1970-talet var ingen intresserad – ”förutom Hans Zetterberg på Sifo.”
Dagens strävan efter internationalisering och globalisering utesluter inte ”fiendebilder” av andra länder. Kerstin Eliasson påminner gärna om att den nationella rädslan att ”hamna på efterkälken” inte bara är svensk (i förhållande till andra länder) eller bara europeisk, i förhållande till USA. Också USA kännetecknas av den oron.
Allmänt anser hon att USA har blivit bättre på internationalisering, mindre självtillräckligt. Efter terrorns elfte september har USA:s forskare blivit mer öppna, mindre isolationistiska. Bushadministrationens politik har fått många inom amerikansk utbildning och forskning att inse behovet av en omvärld.
– När det gäller Sverigebilden är den idag bättre i USA än vad den var på 1970-talet. Och när det gäller att få amerikanska forskare och lärare hit kan vi inte locka med gigantiska pengar, men det finns annat.
Hon tar individer som exempel och om hon ska nämna en blir det rektorn och mikrobiologen Göran Sandberg, som gör att ”alla vill till Umeå.” Omvänt, när det gäller framgångar utomlands, ser hon Nobelpristagaren Torsten Wiesel som imponerande exempel, genom att han blev rektor för Rockefeller university.
Möjliggöra samverkan
Tyngdpunkten när det gäller diskussion om internationalisering blir gärna forskningens och undervisningens elitskikt, men Kerstin Eliasson menar att det också är viktigt att möjliggöra annat utbyte och samverkan.
På frågan om internationalisering också kan vara samma sak som u-hjälp, att utbyte hjälper fattiga länder, säger Kerstin Eliasson att det sättet att arbeta ju är en lång tradition, ett på svenska lärosäten förankrat synsätt.
Hon nämner också att det händer att rektorer uppvaktar departementet i sådana frågor, man vill ha pengar till utlandsprojekt med ”u-hjälpsprofil”.
Men oavsett projekt, efter forskningspropositionen och budgeten finns inga ”lösa” pengar kvar att fördela. Departementet vilar inte, men stora förändringar får vänta, tills efter valet.
Genomsyra allt
I händelse av valseger förändras sannolikt resurstilldelningssystemet till högre utbildning, formen för direkta anslag till lärosäten, på något sätt. En förändring som, faktiskt, hur den än kommer att se ut, också kommer att påverka internationaliseringsarbetet.
Helt enkelt eftersom internationalisering, enligt Kerstin Eliasson, inte bara är en fråga om utbyte och utlandsvistelser, att ”vi ska ut och dom ska hit”, utan något som ska ”genomsyra precis allt, alla aktiviteter, all utbildning och forskning.”
MARIELOUISE SAMUELSSON
Kerstin Eliasson har varit knuten till Utbildningsdepartementet och arbetat med forskningspolitiska frågor sedan slutet av 1970-talet. Under 1980-talet och 1990-talet var hon ordförande för OECD:s kommitté för vetenskaps- och teknologifrågor. Därefter blev hon departementsråd och mellan år 2000 och 2004 var hon knuten till Institutet för tillväxtpolitiska studier, som vetenskaplig attaché vid svenska ambassaden i Washington.
