Nu är hösten här. Jag sitter på Göteborgståget, tittar ut över ett avskalat landskap och funderar på en nationell strategi för högre utbildning, forskning och innovation. Ja, det är rubriken på den skrivelse som förra veckan skickades till regeringen gemensamt undertecknad av VR, FAS, Formas, VINNOVA, SUHF, IVA och KVA.
Skrivelsen utmynnar i en uppmaning till regeringen att öka de årliga forskningsanslagen med 7,5 miljarder till drygt 27 miljarder. Det är bra att de statliga tungviktarna inom forskningen gör ett enat utspel. Det understryker allvaret i situationen. I det avslutande stycket skriver man att ”om inte forskningssystemet tillförs mer resurser, finns inte utrymme för att utbilda fler forskare.” Samma sak sade vi från SULF till utbildningsutskottet vid en uppvaktning för tre veckor sedan.
Man konstaterar också att universitetslärarnas möjligheter till forskning, vidareutbildning och kompetensutveckling i övrigt kraftigt minskat som ett resultat av urholkningen av fakultetsresurserna. Man pekar på ett behov av ytterligare 3 miljarder för att återupprätta en rimlig nivå. I stort sett samma uppmaning riktade vi till utbildningsutskottet för ett år sedan (En hållbar högskola, SULF:s skriftserie XXV). Vi skiljer oss bara i bedömningen av hur stor del som bör användas till en ”lärarpeng” att fördelas i proportion till antalet studenter.
NÄR MAN SÄGER att ”den relativa minskningen av den forskning som utförs av seniora forskare kan ha bidragit till att svenska forskningsmiljöer har blivit mindre attraktiva för utländska forskare av toppklass.” Då har man, tror jag, identifierat ett reellt problem som måste åtgärdas. Och när man betonar behovet av att tillföra (många) nya karriärtjänster för unga forskare då upprepar man en gammal sanning. Men när man i en nationell strategi för högre utbildning inte tydligt vänder sig mot den fortgående urholkningen av percapitabeloppen i grundutbildningen (mer än 3 miljarder sedan 1994/95) då struntar man i såväl studenter som lärare. Och när man argumenterar för ”att en ökad andel av nya forskningsmedel fördelas i konkurrens”, då skjuter man universiteten i foten. Man säger sig ju ha ”börjat ifrågasätta om universitetens och högskolornas basala infrastruktur för forskning är tillräckligt bra för att garantera bredd i forskningsansatser och effektivitet i användningen av de externa finansiärernas projektstöd”. Då är det väl för allt i världen där forskningspengarna behövs, så att universiteten kan betala sina forskande lärares löner och därmed ge dem rimlig arbetsro och för att inte befordringsreformen skall haverera fullständigt.
Under de senaste nära tio åren har som sagt grundutbildningsanslaget urholkats med drygt tre miljarder. I den i och för sig förståeliga avsikten att inte låta denna urholkning fullt ut drabba studenterna gör lärarna idag en betydligt större insats i grundutbildningen än vad som svarar mot anslagen. Resultatet är överbelastade lärare vilket i sin tur gått ut över forskningen både vad beträffar volym och kvalitet. Som lök på laxen kommer till detta en fortsatt urholkning av fakulteternas anslag för forskning och forskarutbildning. För ett år sedan beräknade SULF att det därför skulle behövas minst 5,75 miljarder mer per år till lärosätena för grundutbildning forskning och forskarutbildning, bara för att återställa balansen.
UTÖVER DE ANSLAG som går direkt till universiteten till forskning och forskarutbildning utan annan öronmärkning än vetenskapsområde stöds universitetslärarna i sin forskning av forskningsråd och stiftelser. Dessa skjuter efter ansökan till de extra resurser som behövs för mer omfattande forskningsprojekt eller investeringar i infrastruktur för forskning. Eller i varje fall borde det vara så. På grund av den skriande bristen på pengar inom universiteten tvingas idag råd och stiftelser bruka sin tid och sina pengar till att hjälpligt stoppa igen de största hålen.
Långsiktig forskning, såväl nyfikenhetsstyrd som behovsmotiverad, vars omfattning eller inriktning motiveras av andra än rent inomvetenskapliga skäl kallas ibland strategisk. I den mån det inte rör sig om industriforskning utförs denna forskning i Sverige nästan uteslutande vid universitet och högskolor som mer eller mindre tydliga beställningsarbeten. Det är i och för sig helt i sin ordning men för att resultatet ska stå i rimlig proportion till insatserna måste först universiteten ges rimliga möjligheter att stå på egna ben.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
