När jag var slyngel ville jag bli lokförare. Men ödet ville annorledes. Jag blev professor och akademisk halvledare på ett universitet i stället.
Till en början var det ingen trängsel i min Alma Maters domän. Men snart stundade andra tider. Fler och fler forskare upptäckte, att det var mycket bekvämare och betydligt mer respektingivande att sitta bakom ett skrivbord och styra och ställa över andra, än att ägna sig åt egen tankeverksamhet och massproduktion av mer eller mindre oläsliga, vetenskapliga artiklar. Dessutom var det en merit att sakna empati och filantropi. Att befordras till professor blev därför med tiden betraktat som en mänsklig rättighet bland akademiker. Att snillen med smak inte skulle kunna leda administrativa funktioner på en utbildningsanstalt, ansågs nämligen vara, statistiskt sett, fullständigt osannolikt.
RESULTATET HAR NU BLIVIT att mångfalden leder enfalden. För att inte röja sina inkompetensnivåer undviker amatörbyråkraterna helst allt samråd med övrig personal. Man svarar varken på muntliga propåer eller skrivelser från medarbetarna. Därmed blir ingen beslutsfattare ansvarig för något man möjligen sagt. Och vad man händelsevis tänkt kan förbli en väl förborgad hemlighet.
Som emeritusprofessor har jag ångrat många gånger att jag inte blev järnvägare. Då hade kollegerna sluppit att irriteras över min galla och min kärlek till Alma Mater hade inte försvunnit spårlöst.
GUY HEYDEN
EMERITUSPROFESSOR
VID GÖTEBORGS UNIVERSITET
