Arbetstidsfrågorna och befordringsgången. Det är de områden som Eva Leander, nyvald ordförande för Sveriges Universitetslektorers och Forskares Förening, ULF, vill satsa mest på under sin styrelseperiod.
Eva Leander är lektor och biträdande professor vid Linköpings universitet, och fackligt aktiv sedan 70-talet. Då var hon med i SUHAF, Sveriges högskoleamanuensers förbund, och ingick i en aktiv Linköpingsgrupp som drev kravet på anställningstrygghet för extralektorer, adjunkter och amanuenser. Hon har också varit kassör i SUHAF på riksnivå, och suttit i styrelsen för ULF under de två senaste perioderna.
Ändå hade hon en gång i tiden, som ung doktorand i statistik, ingen facklig medvetenhet alls. Att hon över huvudtaget gick med i facket berodde inte på några principer, utan på en pådrivande professor.
– Jag hade nyss börjat min forskarutbildning i Stockholm. Då, i mitten av 60-talet, bestämde sig SACO för att ta ut de statistiska institutionerna i landet i konflikt. Det visade sig att nästan inga på vår institution var med i facket, men vår professor tyckte att vi borde gå in så det gjorde vi… berättar Eva Leander.
Så här i efterhand ser hon professorns agerande som olämpligt, eftersom han knappast gav sina unga underordnade något val. Men att gå med i facket var ju inte fel, och hon hade säkert gjort det förr eller senare även utan statistik-professorns påfösning.
Under konflikten utnyttjade SACO Eva Leanders och kollegornas kompetens genom att be dem sammanställa konfliktstatistik. Efter det hade hon fullt upp med att först genomföra sin forskarutbildning och sedan arbeta med utvecklingen av statistikämnet vid det unga universitetet i Linköping. Men så fort verksamheten där funnit sina former, så började hon engagera sig fackligt.
Problemen med dålig anställningstrygghet, som gav bränsle åt engagemanget den första tiden, är inte lika centrala numera. Lektorerna har en betydligt bättre anställningstrygghet – men också en betydligt tyngre arbetsbörda.
– Studenterna blir allt fler, men antalet lärare ökar inte i motsvarande mån och alla får mer och mer undervisning. Den nya rätten att forska inom en lektorstjänst kan ofta inte utnyttjas, eftersom undervisningen tar all tid och ork, säger Eva Leander.
Samma bild
Bilden är densamma vid alla universitet och högskolor. Hennes egen arbetsplats, matematiska institutionen i Linköping, är bara ett av många exempel. Där kunde en lektor för ett årtionde sedan få 50 lektorstimmar för en 5-poängskurs för 30 studenter. Idag ges bara 30 lektors-timmar för en motsvarande kurs.
Förutom att lektorn fått mindre tid till för- och efterarbete och examinationer, så innebär förändringen att studenterna fått färre lärarledda timmar. Därför ökar ofta deras behov av hjälp och handledning. Samtidigt har lärarna fler kurser per år – på matematiska institutionen numera 11–12 kurser i stället för 8 – vilket gör att de möter fler studenter.
– Kontakten med studenterna är mycket stimulerande, men också tröttande, säger Eva Leander.
Hon ägnar bara ungefär halva sin arbetstid åt undervisning, och känner att det är nog:
– Jag är övertygad om att jag inte skulle orka undervisa på heltid, hur roligt det än är!
När det gäller befordringsgången, hennes andra hjärtefråga, så handlar det inte om risken för att de befordrade professorerna skulle bli ett B-lag. Den risken diskuterades framför allt när reformen var ny. Men praktiken har, åtminstone enligt Eva Leanders erfarenheter från Linköping, visat att mycket hårda krav ställts på de befordrade professorerna. Deras kompetens kan alltså knappast ifrågasättas.
Problemet är i stället pengar. Den som befordrats till professor bör i första hand få ägna sig åt forskning och forskarutbildning, vilket blir svårt när universiteten inte fått någon motsvarande ökning av sina anslag.
– Statsmakterna hävdar att det finns så många forskande lektorer att den totala balansen inte ska påverkas. Men det fungerar inte i praktiken. Dels är de som befordras inte alltid samma personer som de som drar in forskningsmedel, dels bör en befordran rimligen leda till höjd lön. Här måste vi fortsätta att driva på för ökade anslag, säger Eva Leander.
Hon vill också hålla ögonen öppna för vad som händer med de lektorer som inte har ambitioner att fortsätta karriären ytterligare ett pinnhål. De kanske inte känner någon lust att lägga sitt fokus på forskning, utan vill fortsätta att ägna sig mest åt undervisning. Risken finns att reformen går ut över dessa lektorer, om de befordrade professorernas minskade undervisning bara lastas över på de kvarvarande lärarna.
Prövning av betyg
Befordrings- och arbetstidsfrågorna lär ULF ha att arbeta med under lång tid. Mer kortsiktig, men viktig just nu, är frågan om omprövning av betyg. Enligt ett förslag från Högskoleverket ska studenter kunna begära att ett dåligt betyg omprövas av en särskild examinationsnämnd.
– Högskoleverket tycks tro att en sådan nämnd lätt kan avgöra vad ett rättvist betyg bör vara genom titta på studentens tentalösningar. Men så enkelt är det inte, särskilt inte om man provat alternativa examinationsformer.
– Risken är att en omprövningsrätt tvingar lärarna att återgå till gammaldags multiple-choice-frågor. De är ju lättare att poängsätta, men kan pedagogiskt vara betydligt sämre, menar Eva Leander.
Hon har många järn i elden just nu. Förutom sin vanliga lektorstjänst är hon också en av två proprefekter vid matematiska institutionen. När frågan om pro-prefekteriet först kom upp var hon tveksam på grund av sitt fackliga intresse, men efter att nu ha prövat rollen i ett par år tror och hoppas hon att den inte ska behöva kollidera med den fackliga verksamheten.
Hon är också ordförande i Rådet för högskoleutbildnings statistikgrupp, vars syfte bland annat är att stödja statistiklärare som vill söka anslag för pedagogisk förnyelse. Ovanpå allt detta kommer nu ordförandeskapet i ULF.
– Det blir en hel del, medger Eva Leander.
– Men om det blir för mycket, så får jag skära någon annanstans. Jag skär inte i den fackliga verksamheten!
INGELA BJÖRCK
