"Var finns den vishet vi förlorat i kunskap?" T. S. Eliots fråga kommer för mig när jag försöker sammanfatta lärdomarna från en termin som gästlärare vid College of St. Benedict & St. John’s University, ett liberal arts college i Minnesota.
Begreppen liberal arts och liberal education (eller liberal arts education) är fortfarande ganska okända i Sverige. I USA handlar det enkelt uttryckt om en individuellt utformad fyraårig generalistutbildning. Det finns inga färdigutformade program eller terminslånga fristående kurser. I stället väljer studenterna kortare kurser, oftast fyra per termin, som tillsammans ger dels fördjupning i ett huvudämne, dels en betydligt större bredd än de flesta svenska högskoleutbildningar. Ett viktigt moment är att läsa "something completely different", kurser som ligger långt från huvudämnet (till exempel konsthistoria om man är ekonom).
En konsekvens är att studenternas förkunskaper varierar betydligt mer än i Sverige. På en filosofikurs kan några ha filosofi som huvudämne medan andra bara läser en filosofikurs under hela utbildningen. Lite oväntat för en svensk fungerar detta utmärkt. Studenterna är vana att sätta sig in i nya akademiska discipliner med annorlunda problem och teorier. Kurserna går parallellt över hela terminen, vilket ger tid att mogna in i nya tankeramar.
Systemet ger något som jag tror svensk högre utbildning oftast missar: förmåga att tänka ur olika perspektiv. Få kunskaper är mer användbara. Samhällsutvecklingen ställer ökade krav på förmåga till kommunikation och samarbete över kulturgränser. Verkliga problem följer inte akademiska ämnesgränser utan kräver förmåga att ta till sig kunskaper från olika håll.
Kanske viktigast är en särskild sorts kreativitet, som hämmas mer än främjas av specialisering. "Upptäckter består i att se vad alla sett och tänka vad ingen tänkt", som fysiologen och Nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi uttryckte det. Den kopernikanska revolutionen och upptäckten av syret var inte så mycket slutsatser av nya observationer som omtolkningar av tillgängliga data. När Steve Jobs skapade Mac-datorernas revolutionerande gränssnitt använde han kunskaper från en collegekurs i kalligrafi, som han gått utan att veta vad han skulle ha den till.
Det avgörande för dessa framsteg var inte ny kunskap utan förmågan att se annorlunda på det redan kända. På liknande sätt, tror jag, är svaret på många komplexa samhällsproblem inte mer specialistkunskap utan integrering av kunskap från olika områden och nya sätt att begreppsliggöra denna. Som Albert Einstein påstås ha sagt: "Det krävs ett annat sätt att tänka för att lösa de problem som skapats av våra gamla sätt att tänka." (Han sade knappast detta men däremot något liknande.)
Var utbildas de specialister i generalisttänkande, de "andra ordningens specialister", som krävs för detta slags problemlösning? Kanske har jag fel, men jag ser få bra exempel i svensk högskoleutbildning. Och när kraven på "anställningsbarhet" ökar från politiker, näringslivsföreträdare och enskilda studenter riskerar denna brist att förvärras.
Även i USA finns en press mot mer yrkesinriktning och specialisering, men liberal arts-systemet är ändå en förebild att lära av. På olika håll i Europa gör man nu satsningar på liberal education, bland annat i Berlin och Utrecht. I Sverige har Göteborgs universitet ett ambitiöst och framgångsrikt liberal artsprogram och Uppsala universitet ett liberal arts-inspirerat basår på Campus Gotland. Låt oss hoppas att dessa pionjärinsatser växer till något större.
HENRIK BOHLIN
docent i filosofi och lektor i idéhistoria på Södertörns högskola.
Han var vårterminen 2014 American-Scandinavian Foundation Swedish Visiting Lecturer vid College of St. Benedict & St. John’s University, Minnesota
