KLOSS, som vid en konferens 22 oktober ska presentera och diskutera vad projektet hittills åstadkommit är ett samarbete mellan nio lärosäten, Högskolan i Jönköping, KTH, Linköpings universitet, Lunds universitet, Mälardalens högskola, SLU, Stockholms universitet, Umeå universitet och Uppsala universitet. Vicerektorer och prorektorer från dessa lärosäten utgör en styrgrupp som leds av Margareta Norell- Bergendahl, vicerektor vid KTH.
Samarbetet har sin upprinnelse i KTH:s eget "strategiska utvecklingsarbete inom strategisk samverkan med omvärlden" men kan också relateras till 2012 års forskningsproposition som gav Vetenskapsrådet och Vinnova i uppdrag att ta fram modeller möjliga att använda i ett framtida resursfördelningssystem.
För Vetenskapsrådets del har det resulterat i Fokusmodellen (se Universitetsläraren nr 7/2014), medan Vinnova har tagit fram en modell för att "värdera lärosätenas samverkan med det omgivande samhället". Vinnova gjorde som del av sitt uppdrag – att lyfta samverkansfrågan – också en utlysning där lärosätena kunde söka om medel i konkurrens.
– Vi tyckte att den delen av uppdraget var otillräcklig, eftersom vi anser att lärosätena i större utsträckning borde arbeta tillsammans och tog därför initiativ till Kloss, genom riktade förfrågningartill ett antal lärosäten, säger Margareta Norell-Bergendahl.
KLOSS arbetar med delprojekt om samverkansfrågor, som "resursfördelningsmodeller, belöningssystem, personrörlighet, mötesplatser och aktiviteter för samverkan, regionala och ämnesmässigt orienterade plattformar för samarbete samt formella partnerskap".
Samverkansfrågor har nu en lång historia, det var 1998 som högskolelagen ändrades genom ett tillägg med innebörden att universitet och högskolor ska samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet. Samverkansuppdraget kallas som bekant också "tredje uppgiften", samtidigt som den berör de två givna, traditionella uppgifterna, utbildning och forskning och det har knappast varit glasklart vad "samverkan" egentligen är.
2001 skriver Högskoleverket (nuvarande UKÄ) i en rapport, som fortfarande kan uppfattas som giltig, att "en mycket splittrad bild framträder av högskolans samverkansuppdrag" och vidare att "Statsmakterna har önskat ökad samverkan, men inte närmare angivit i vilka avseenden samverkan ska öka eller hur en sådan ökning ska bedömas".
– Det har fortfarande inte blivit några extra pengar för uppdraget, det har sektorn väntat på sedan 1998. Förvisso har ett flertal program och initiativ inletts, men ett samlat grepp i frågan saknas fortfarande, säger Johan Blaus.
Det har också visat sig svårt att omsätta "samverkan" i meriteringsvärde, vilket självfallet påverkar status och engagemang.
Mycket retorisk energi har dock lagts ned på efterlysning av mer och bättre samverkan, ofta kopplad till ambitioner att knyta akademin närmare industrin och till näringslivet i stort och med förväntan att samverkan ska innebära att forskning resulterar i säljbara produkter.
Omvänt har det i forskarvärlden funnits skepsis mot att samverkan ska medföra ökade krav på säljbar forskning och beroende av externa företag.
– Det kan redan nu finnas för mycket samverkan i vissa miljöer. Att bli bättre på samverkan är inte givet samma sak som att vi ska ha mer av samverkan, säger Johan Blaus.
– Samverkan har ofta uppfattats som lika med innovation och kommersialisering, men strategisk samverkan är något betydligt bredare. Samverkan bör ses som en kärnuppgift, nära kopplad till de två andra kärnuppgifterna, utbildning och forskning, något som höjer kvalitet och relevans. Med Kloss-projektet vill vi bidra till en utvecklad syn på strategisk samverkan som kan tillämpas situationsanpassat på lärosäten med olika förutsättningar.
MARIELOUISE SAMUELSSON
