Via näringsdepartementet har regeringen gett Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet, uppgiften att "utforma metoder och kriterier för bedömning av prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med det omgivande samhället".
På seminariet, som anordnades av Vetenskap & Allmänhet, Sveriges Ingenjörer samt Hanaholmen – kulturcentrum för Sverige och Finland, berättade Vinnovas chefsstrateg Maria Landgren om det arbete som tog sin början i maj i fjol.
– Vi har fått sammanlagt 200 miljoner kronor för detta uppdrag. De två första åren handlar det mycket om att i bred dialog med universiteten och högskolorna arbeta fram en modell för att mäta samverkan och ta fram goda exempel, eftersom det är universitetens kvalitet och prestation i samverkan vi vill utvärdera med modellen.
– De påföljande två åren ska vi sedan prova den modell för samverkan som vi utarbetat.
Den kontinuerliga dialogen pågår redan för fullt och förutom med lärosätena har Vinnova kontakt med näringsliv, organisationer som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och flera fackliga organisationer, samt tittar på utländska exempel.
Utgångspunkten för modellen för att identifiera samverkansmönster är fyra kärnprocesser; processer för utbildning, forskning, tillgängliggörande och strategier.
Dessa kopplas sedan till näringsliv, offentlig verksamhet samt civilsamhället.
– Ett exempel kan vara studentmedverkan i form av examensarbete tillsammans med någon extern aktör, ett annat ett forskningskonsortium där en ickeakademisk part aktivt ingår.
– Vi samlar kontinuerligt in såväl kvalitativa som kvantitativa indikatorer och en viktig del är också självvärderingar från lärosätena. Detta ska sedan värderas av en extern expertpanel, förklarade Maria Landgren.
Dan Brändström, ordförande i fackförbundet Sveriges Ingenjörers expertgrupp samt därtill bland annat ordförande i styrelsen för Linnéuniversitetet, gav publiken en liten aptitretare utifrån den rapport expertgruppen offentliggör kort före denna tidnings pressläggning.
– I gruppen, som består såväl av universitetsfolk som näringslivspersoner, har vi bland annat tittat på vilka mötesplatser som idag finns mellan akademi och näringsliv samt samhälle. Ett bra exempel är de så kallade AIMdays (Academy Industry Meeting) som Uppsala universitet anordnar och där näringsliv och forskning möts i konkreta projekt.
Expertgruppen pekar också på vikten av ökad rörlighet mellan akademin och det omgivande samhället. – Man måste belöna denna rörlighet och där finns internationella exempel att tillgå.
Dan Brändström påpekade att det idag finns utvärderingssystem för utbildning och forskning, men inte för samverkan.
– Kollegial granskning bör vara ett viktigt verktyg för att mäta kvaliteten i samverkan, och samverkanskriterier bör finnas inbegripna i meritvärderingen och belöningssystemen, framhöll han och efterlyste även ett "intermediärt organ" mellan statsmakterna och högskolorna.
– Ett sådant skulle samordna underlag för att utvärdera utbildning och forskning och där skulle samverkanskriterier finnas med.
Maria Lindholm, chefsutredare på föreningen Vetenskap & Allmänhet, pekade på vikten av att samverkan ges resurser och även påverkar fördelningen av forskningsmedel.
– En utmaning med indikatorer är att de tenderar att fokusera på kvantitet istället för kvalitet, fastslog hon och fortsatte:
– Den stora utmaningen är ju att mäta sådant som är svårfångat. Indikatorermäter för övrigt enbart det som frågas efter och blir därigenom styrande. Här gäller att tänka efter ordentligt och också testköra och analysera utfallet noga.
Thomas Wilhelmsson, kansler vid Helsingfors universitet och styrelsemedlem i Stockholms universitet, berättade att samhällelig växelverkan sedan 2005 är lagstadgad för universiteten i Finland.
– "Mot toppen och ut mot samhället", är mottot för Helsingfors universitets strategi och har slagit väl igenom i universitetssamfundet, förklarade han.
År 2007 tillsatte undervisningsministeriet en utredning om den samhälleliga växelverkan, med utvärderingsklasser som "innovationsverksamhet", "arbetsmarknad", "socioekonomisk verksamhet" etcetera.
– Ett hundratal kvantitativa och lika många kvalitativa indikatorer togs fram. Ministeriet läste rapporten med intresse och sedan dess har ingen kommenterat den…
De finländska universiteten, med hög grad av autonomi, har egna uppsättningar av samverkansindikatorer, typ "sysselsättning", "alumner", "utomstående handledare" och "samarbetsavtal".
– Rollerna är så olika för vart och ett av universiteten. Vasa universitet har en stor uppgift i att utveckla regionen medan det knappast är vår uppgift i Helsingfors att hålla huvudstaden under armarna, fastslog Thomas Wilhelmsson och sammanfattade den finländska processen vad gäller samverkan:
– Kostymen blev en vante..!
Anders Malmberg, prorektor vid Uppsala universitet, fastslog:
– Samverkan handlar inte i första hand om att sprida vår kunskap och "frälsa världen". Men ett universitet som är öppet gentemot samhälle och näringsliv blir bättre och såväl utbildning som forskning blir spänstigare och mer relevanta.
Redan idag finns, påpekade han, ett rätt omfattande system som skulle kunna kallas "Uppsalaregionens innovations- och samverkansstöd".
– Vi som universitet är med i ett stort antal projekt och verksamheter, en del driver vi själva och en del sker i samarbete med andra aktörer. Det intressanta är ju hur samverkansmodellerna i praktiken fungerar.
– Vårt koncept "AIMday", där företag och myndigheter går in i lärosätet och ställer sina frågor till forskare, är fantastiskt enkelt och samtidigt genialt.
Prorektor Malmberg såg en fara i alltför omfattande laborerande med samverkanskriterier.
– Vad gäller forskningsanslaget till universiteten talar vi ju i sektorn ibland om en "tombola", vissa år får man mer och andra mindre och det kan vara svårt att veta vad som fäller utslaget.
– Jag är livrädd för att vi får en ny tombola, för samverkan. Så hellre kvalitativa helhetsbedömningar än en "indikatorbaserad räknesnurra"!
SÖREN VIKTORSSON
