Häromveckan träffades hela den svenska fackföreningsrörelsen för att diskutera internationalisering och arbetsvillkor. Den svenska fackföreningsrörelsen är förmodligen en av världens mest frihandelspositiva eftersom Sverige är ett av världens mest utrikeshandelsberoende länder. Öppna gränser för varor och tjänster har gagnat oss historiskt och bidragit till vårt välstånd. Det är mot den bakgrunden vi ska se näringslivets och lärosätenas oro inför tappet av utländska studerande genom införandet av studieavgifter för studenter utanför EU. Sverige och svenska företag har haft stor nytta av alla de studenter som efter studier här antingen kunnat bli kvar i landet och arbeta, alternativt i sina hemländer kunnat verka inom svenska företag eller haft en positiv syn på affärer med svenskt näringsliv. Sverige har länge varit internationellt orienterat och öppet för inflöde av människor och idéer från andra länder och kulturer. Det är bra, och så ska det vara även i det svenska utbildnings- och forskningsväsendet. Men hur fungerar den svenska modellen med kollektivavtal istället för lagstiftning i det internationella sammanhanget? Svenska Transportarbetareförbundet har med hjälp av forskare funnit att det varje dag körs 2 000 utländska lastbilar olagligt på svenska vägar med chaufförer från andra delar av Europa med en månadslön ibland så låg som 200 euro. De lever under knappa förhållanden som nomader i sina bilar. Fackföreningar inom flygbranschen beskriver hur piloter och kabinpersonal pressas till det yttersta med långa arbetspass och otrygga anställningsförhållanden. Svensk personal, arbetande i flygplan som trafikerar svenska flygplatser, tvingas antingen bli egna företagare eller gå med på att anställas av olika bolag utomlands så att bolagen får ner kostnaderna. Inom de nämnda områdena är det regelförändringar som styrt utvecklingen. Så är det inte i akademin. Vi hade redan före den fria rörligheten möjlighet att ta emot tillresta forskare med enklare migrationsregler än resten av arbetsmarknaden, och den forskande personalens rörlighet över gränserna är en förutsättning för att vetenskapen över huvud taget ska kunna finnas. I Sverige är 35–40 procent av de forskarstuderande tillresta. Men även i vår sektor utnyttjas möjligheterna till lönedumpning, även om problemet oftast negligeras. Att många doktorander lever på stipendier under existensminimum avfärdas inte sällan med att det ju är ”deras hemländer” som får nytta av forskningen – som om de inte publicerade sig i sitt svenska lärosätes namn, och tillsammans med sina svenska kolleger. I jakten på billig arbetskraft har det också blivit vanligare att internationella forskningsprojekt väljer att, oavsett vid vilket lärosäte det faktiska arbetet utförs, organisera sig så att alla forskarstuderande officiellt är placerade i det land där kostnaden för dem är lägst. Det är oacceptabelt att forskarstuderande verksamma vid svenska lärosäten inte har samma villkor vad gäller lön, socialförsäkringar och andra arbetsvillkor. Det är oanständigt att svenska lärosäten utnyttjar internationaliseringen för att skaffa billig arbetskraft istället för att sträva efter att vara goda arbetsgivare och främja god forskning.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.
Ett oacceptabelt utnyttjande
Ledare av Mats Ericson
1 januari, 2014
Universitetsläraren
Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.