Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Vilka kroppar får ta plats?

Gästkrönika av Linn Sandberg

30 november, 2013
Universitetsläraren

Under vintern har vi kunnat läsa om hur människor stoppas i Stockholms tunnelbana av gränspolisen på jakt efter personer utan uppehållstillstånd. Personerna som stoppats har det gemensamt att de haft mörkt hår, inte varit vita – och därmed inte uppfattats som svenskar. Vissa kroppar stoppas medan andra utan hinder kan passera och ta sig fram. Det här händer i tunnelbanan, men hur är det i universitetsvärlden? Vilka kroppar kan utan hinder röra sig i de akademiska strukturerna och vilka stoppas?
Universiteten har en historia av att vara förbehållna "swenske män". Först 1925 tilläts kvinnor inneha högre tjänster i staten. Idag är de formella hindren undanröjda, men betyder det att akademien är en plats där alla känner sig välkomna och hemmastadda?
I början av maj anordnade Forum för feministisk forskning i Stockholm ett panelsamtal om hierarkier och utestängningsmekanismer i dagens universitetsvärld. En av deltagarna, med mörkt hår och utomnordisk bakgrund, berättade om hur hon blev stoppad i korridoren på sin egen institution av en medarbetare som misstänksamt frågade om hon behövde hjälp.
Det är bara ett av många exempel på blickar och frågor som markerar att hon som rasifierad kvinna inte uppfattas höra hemma i universitetets korridorer.
Genom att seniora forskare väljer doktorander som delar deras forskningsintressen och som liknar dem själva sker en reproduktion av vissa kroppar och vissa perspektiv inom akademien. Detta blir påtagligt för studenter i grundutbildning där vissa känner sig mer hemma och självklara än andra. I universitetsvärlden finns ofta en självbild av att akademien är befolkad av liberala och öppensinnade människor, något som gör det svårt att peka på de osynliga normer och strukturer kring rasism, sexism, klass och funktion som existerar.
I en nyligen publicerad artikel i tidskriften Women Studies International Forum skriver forskaren Paula Mählck om hur förändringar av det akademiska arbetet i den nya globala kunskapsekonomin allt mer bygger på diskurser om konkurrens och excellens. Här skapas föreställningar om en till synes okroppslig forskare – ett "hjärnornas race" där bäste man/hjärna må vinna – och där man helt bortser från hur kön, ras, etnicitet och klass präglar forskningen och universitetets institutioner. Den intervjustudie Mählck genomfört med svenska forskare visar att föreställningen om vem som är den framgångsrika och goda forskaren bygger på outtalade föreställningar om vithet och medelklass.
Men förväntningar på konkurrens och excellens stänger också ute i andra bemärkelser. För att kunna hävda dig i den nya excellenta akademin måste du vara opåverkad av stress och krav och ständigt kunna pressa dig själv mot nya prestationer, nya publikationer och än mer nätverkande. För den som till exempel drabbats av en utmattningsdepression blir dessa krav svåra att leva upp till. De kroppar som får plats i akademien blir således de osårbara kropparna som är ständigt fungerande, såväl psykiskt som fysiskt.
Hur kan vi då arbeta för att akademien ska bli en plats där fler får rum? Deltagarna i vårt samtal pekade på vikten av allianser och att omge sig med stöttande personer med vilka man kan bjuda gemensamt motstånd. Men frågan om plats handlar inte främst om att de som marginaliseras inom akademien ska lära sig att ta plats. Jag tror snarare att de kroppar som kan röra sig utan hinder i de akademiska strukturerna måste vända blicken mot sig själva och den egna institutionen. Dessa personer – ofta vita, funktionsfullkomliga män ur medelklassen – måste börja ställa frågor.
På vilket sätt utgör jag en gränspolis för vem som ges plats? Vilka kroppar befolkar den plats jag befinner mig på? Vilka erfarenheter och perspektiv ges plats? Genom att ställa dessa frågor kan framtidens excellenta forskningsmiljöer ge plats åt andra kroppar och fler perspektiv, något som jag tror leder till bättre forskning och utbildning.

LINN SANDBERG
Ordförande för Forum för feministisk forskning
och fil dr i genusvetenskap vid Linköpings universitet

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Oskar MacGregor

kronikapuff-oskar

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv