Möjligheten att kalla professorer infördes i högskoleförordningen genom den så kallade Autonomireformen som trädde i kraft 1 januari 2011. Kallelseförfarandet innebär att lärosätet kan undvika en långdragen anställningsprocess och istället direkt anställa en person med lämpliga kvalifikationer.
I Befattningsutredningen föreslogs att möjligheten att kalla professorer primärt skulle var en åtgärd för ökad jämställdhet och att en representant för det underrepresenterade könet alltid skulle kunna kallas. Dessutom ansåg Befattningsutredningen att kallelseförfarandet skulle vara en möjlighet att konkurrera om internationellt mycket framstående forskare.
Men de formuleringarna kom inte med i det färdiga förslaget i regeringens proposition. I högskoleförordningen står bara att en högskola får kalla en person till anställning som professor om det är av särskild betydelse för en viss verksamhet vid högskolan. Förutsättningen är att personen är behörig för tjänsten.
På Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF:s arbetsgivardag nyligen diskuterade man en undersökning om vad som hade hänt under de snart tre år som har gått sedan kallelseförfarandet infördes. Undersökningen visar att:
• Totalt har 49 professorer kallats sedan 2011.
• Av de kallade är tio kvinnor och 39 män.
• Av de tio kvinnorna kommer fem från Sverige och fem från resten av Europa.
• Av de 39 männen kommer fyra från länder utanför Europa, tio från andra EU-länder och 25 från Sverige.
– Detta var kanske inte den bilden vi hade önskat att se. Enligt högskoleförordningen, som vi har att förhålla oss till, är inte det här en jämställdhetsfråga, men man hade kunnat önska att könsfördelningen sett annorlunda ut. Sedan är vi lite förvånade över att det är så pass många som är kallade inom landet, säger Pam Fredman.
Av de 31 lärosäten som svarat på undersökningen är det 21 som har använt kallelseförfarandet. Alla stora universitet är med i sammanställningen, men både stora och små lärosäten har använt möjligheten att kalla professorer. Också bland de lärosäten som inte har använt kallelseförfarandet återfinns både universitet och högskolor.
– SUHF tycker att kallelseförfarandet är viktigt för svensk högskolesektor och vi vill värna om det och ha det till det redskap det är avsett för. Genom undersökningen ville vi få en bild av hur kallelseförfarandet ser ut för att senare kunna diskutera det vidare, säger Pam Fredman.
Hon understryker att det viktiga är att diskutera hur frågan kan hanteras i framtiden. Ett skäl till varför kallelseförfarandet är angeläget för SUHF är att det är en dellösning på något som det är stor efterfrågan på i högskolesektorn, nämligen rörlighet på chefsnivå.
– En särskild anledning att använda kallelseförfarandet är för att rekrytera på chefsnivå och för att hitta bättre lösningar för att hantera den frågan. Det är viktigt att vi kan rotera chefer inom högskolesektorn, både på dekan-, prefekt- och rektorsnivå, och då är det nödvändigt att kunna erbjuda en professorstjänst i grunden för chefer som rekryteras externt.
Nu ska SUHF:s genomgång av kallelseförfarandet bli ett avstamp inför framtiden.
– Det här är ett sätt att öppna en diskussion. Alla rektorer och personalchefer ska gå tillbaka till sina lärosäten och undersöka hur man ska använda kallelseförfarandet på ett bra sätt framöver, säger Pam Fredman.
PER-OLOF ELIASSON
