Med namnet som kvalitetsstämpel

En del föreläsare använde handskrivna stordior som under föreläsningen lades på projektorn. Stordiorna var ibland oläsliga, men ibland bländande bra med ett diagram eller en översikt som tillförde ett perspektiv eller strukturerade ett komplicerat resonemang. Idag är dessa projektorer ett minne blott, och det är synd inte bara för att tekniken var mindre stöldbegärlig, enklare att hantera och betydligt säkrare än dagens. Det är synd också därför att tanken väckts att teknikbytet gör att sedvänjan enligt vilken läraren själv äger sitt undervisningsmaterial inte längre är giltig. Ett par lärosäten har deklarerat att det numer är lärosätet som äger föreläsningsillustrationerna och annat material läraren producerar som del av sin undervisning. Tanken att teknikförändringen ändrar dispositionsrätten över materialet är naturligtvis befängd i såväl logisk som juridisk mening. Det gäller även den teknik som innebär att man numer spelar in föreläsningar. Innan det blev lätt att spela in var det ingen som tänkte sig annat än att det var läraren som disponerade rätten till sin föreläsning. Att en del lärosäten nu vill göra sig till ägare av lärarnas material innebär flera problem – upphovsrättsliga, arbetsrättsliga och vetenskapliga. Eller rättare: en eventuell övergång av upphovsrätten från läraren till lärosätet som inte överenskommes mellan den berörda läraren och lärosätet i varje enskilt fall leder inte bara till arbetsrättsliga frågeställningar om hur du ska betalas för ditt arbete om det kan användas mer än till ett enskilt tillfälle utan också till frågan om hur den enskilda läraren, enbart med sitt goda namn, ska kunna ansvara för kvaliteten i undervisningen och att denna bedrivs på vetenskaplig grund. Grunden är lärarundantaget, som är en sedvänja som stipulerar att läraren äger material som hon/han producerar om inte annat överenskommes i det särskilda fallet. Till en del ligger detta inom den akademiska friheten. Du har inte rätt att bestämma på vilken kurs du ska undervisa, och kanske inte heller om det ska vara föreläsningar eller seminarier – men du har både rätt och faktiskt en plikt att själv ansvara för det vetenskapliga arbetet det innebär att i undervisningen göra en syntetisering, konkretisering och systematisering av det aktuella vetenskapliga läget på ett område, av andras och egen forskning. Det är du som enskilt beslutar om du vill använda en presentation på datorn som hjälpmedel, eller om du skriver på tavlan, eller om du väljer bort bådadera – och det är du som äger resultatet. Du ansvarar med ditt namn för detta precis som du med ditt namn ansvarar för kvaliteten på den forskning du publicerar. Grunden för att lärarna äger sitt arbete är som sagt sedvänja. Det betyder att förhållandet kan ändras. Om en ny sedvänja införs som innebär att lärosätet i de flesta fall disponerar lärarnas material innebär det att sedvaneförskjutningen drabbar alla lärare. Därför är det utomordentligt viktigt att varje universitetslärare i sitt dagliga arbete värnar rätten till att själv ha makten över sitt material.