Susanna Toivanen är arbetslivsforskare och docent i sociologi, verksam vid Centre for Health Equity Studies, CHESS, på Stockholms universitet.
I nummer 1/2011 berättade Universitetsläraren om att Susanna Toivanen deltog i Riksbankens Jubileumsfonds postdokprogram Flexit. Genom det programmet kan disputerade samhällsvetare och humanister bedriva forskning i samverkan med näringslivet. Rent praktiskt går det till så att forskaren tillbringar tre år på ett företag. Riksbankens Jubileumsfond (RJ) finansierar 75 procent av tjänsten.
Nu är Susanna Toivanen tillbaka vid universitetet och kan summera sina erfarenheter som forskare på bygg- och fastighetsutvecklingsföretaget NCC.
– Under en period har jag verkligen försökt verka som forskare utanför akademin. Det är inte lätt, men det ger väldigt mycket, bland annat ger det idéer till ny forskning, det ger verklighetskontakt, man tar pulsen på ett helt annat sätt än man gör på universitetet och det ger kontakter. Man når ut, jag har presenterat forskning flera gånger i månaden, jämfört med kanske ett par gånger per halvår på universitetet. För mig har tjänsten på NCC inneburit forskningsidéer jag aldrig skulle fått annars, jag ser större sammanhang och kopplingar till verkligheten på ett helt annat sätt. Det har varit mycket nyttigt och har lett till att jag breddat mitt forskningsområde.
En effekt är den ansökan Susanna Toivanen skickat in till Formas tillsammans med NCC.
– Formas utlysning passade väldigt bra med det jag forskat om hos NCC, framtidens arbetsplatser. Den här utlysningen tog fasta på hållbarhet och ett villkor är att man har samverkanspartner utanför akademin. Vi får veta i november om det blir några medel.
Susanna Toivanen har upptäckt att det finns stora brister i den akademiska världens sätt att hantera forskningssamverkan med näringslivet men hon konstaterar att det finns stora skillnader mellan olika discipliner. Medicinare och ingenjörer har ofta en tydlig koppling till samhället utanför. När det gäller samhällsvetare och särskilt humanister är den kopplingen inte alltid lika tydlig.
– Efter de erfarenheter som jag har fått kan jag tycka att det är synd eftersom speciellt de kunskaper som humanisterna har verkligen behövs i ett samhälle som utvecklas och har nya typer av utmaningar. Klimathoten, miljöfrågor och den enormt snabba teknikutvecklingen påverkar vårt liv och arbetslivet i allra högsta grad. Vi har till exempel en flexibilitet i arbetslivet vi inte haft förut och det diskuteras om vi behöver kontor på samma sätt framöver.
Susanna Toivanen påpekar att det finns en rad finansiärer som ger anslag för samverkan med näringslivet som RJ, KK-stiftelsen, Formas, Vinnova, och Stiftelsen för strategisk forskning som riktar sig mot teknik och ingenjörsvetenskap. Men hon menar att för den enskilde forskaren finns det få incitament.
– Ett stort problem med forskningssamverkan med näringslivet är att ingen verkar ha tänkt på hur det ska bidra till den enskilde forskarens meritering. Rektorer och andra beslutsfattare pratar om att nyttiggörande av forskningen är så viktigt, men när det kommer till tjänstetillsättning eller lönesamtal och docenturer, då spelar de här erfarenheterna inte någon som helst roll.
– Jag blev docent vid Stockholms universitet under tiden på NCC och jag vill påstå att erfarenheten som forskare i näringslivet inte hade någon som helst betydelse i docenturansökan. Det som räknas är de klassiska meriterna, hur mycket pengar till forskningen, hur mycket publikationer, hur mycket undervisning. Sedan finns det en liten rubrik för tredje uppgiften, men det är inte samma sak som att jobba som forskare i näringslivet.
Det här vill Susanna Toivanen ändra på.
– Jag vill lyfta den viktiga frågan hur vi värderar samverkan, hur vi värderar forskningserfarenheter från näringslivet och andra sfärer utanför akademin. Det är den frågan jag tycker är central.
Hon vill ha en livlig debatt om frågan, på en strukturell nivå och på individuell nivå när det gäller värdering av forskares meriter.
– Ska vi ha samverkan måste det vara mer genomtänkt vad det ska leda till och att man öppnar ögonen för dess fördelar, inte bara för enskilda forskare utan också för fakulteter, institutioner och forskningsavdelningar. Både akademin och resten av samhället har mycket att vinna på ett närmare samarbete. Det skulle jag vilja lyfta fram.
Vad skulle man kunna göra åt det?
– Det första man kunde göra är att värdesätta den här typen av erfarenheter vid värderingar av forskares kunskaper. Vi värderas ju hela tiden men på väldigt konventionella grunder. Utvärderingen skulle kunna breddas så att den tog hänsyn till den här typen av erfarenheter, säger Susanna Toivanen.
Själv har hon finansiering av pågående forskning till och med 2015. Den närmaste framtiden tillbringar hon i Finland.
– När man ger sig utanför akademins trygga väggar, som jag gjorde med NCC-jobbet, uppstår behovet av att se andra forskningsmiljöer. Jag sökte ett gästforskarprogram som finns mellan Sverige och Finland, Erik Allardt Fellowship, så nu är jag Erik Allardt Fellow vid Helsinki Collegium for Advanced Studies vid Helsingfors universitet i nio månader.
– Framtidsvisionen är att kunna jobba växelvis inom akademin och näringslivet – att få ta del av båda världarna, det stimulerar kreativiteten.
PER-OLOF ELIASSON
