Förslaget att tilldela forskningsmedel till universitet och högskolor i proportion till antalet studenter ser ut att vara ett utslag av det enkla kvantitetstänkande som starkt bidragit till att skapa många av dagens problem. Risken förefaller betydande att ytterligare en sida av högskolans resurstilldelning utformas på ett sätt som medför att de perversa effekterna riskerar att överskugga de avsedda. Innan det är meningsfullt att diskutera grundtanken behöver vi en belysning av om man faktiskt har tänkt längre i utformningen av ett kvantitetsbaserat system.
TILLDELNING AV MEDEL för forskning bör i princip baseras på förmågan att använda medlen på ett meningsfullt sätt. Avsteg från den principen kan göras när insatser av medel på rimlig sikt och med rimlig säkerhet kommer att medföra en nödvändig kvalitetsförstärkning inom forskning och utbildning. Ett enkelt faktum är att forskningsanknytning av utbildningen sker genom att lärare med tid och resurser för forskning verkligen deltar i utbildningen. Att volymen forskning inom en institution ökar betyder inte att utbildningen med någon automatik blir mera forskningsanknuten. Forskningsanknytning står i många fall i direkt konflikt med effektiv massutbildning: ett meningsfullt litteraturseminarium genomför man inte i grupper om 50–100 studenter för att ta ett trivialt exempel.
DET FINNS UPPENBARA sätt att få mera medel till forskning, som ger helt oöns-kade effekter, om tilldelningen enkelt kopplas till antalet studenter. Att öka intaget av studenter och låta lektorer och adjunkter med liten möjlighet till egen forskning sköta utbildningen och kanalisera medlen till professorer, som inte deltar i utbildningen, är till exempel en rätt uppenbar modell. Det finns idag en scha-blonföreställning att de små högskolorna ger sämre undervisning och har sämre förhållanden för forskning alternativt sämre forskare och att stora, gamla universitet med någon automatik är bättre. Antag till exempel som en icke orealistisk motbild att det inom vissa ämnen vid stora universitet bedrivs en rätt me-dioker massutbildning samtidigt som forskare inom olika, från utbildningen frikopplade centra och forskargrupper, bedriver hygglig forskning. Varför skall en högskola där detta missförhållande inom utbildningen råder få mer forsk-ningsresurser? Och vem skall fördela pengarna, på vilka kriterier och till vem skall de gå för att mönstret skall brytas snarare än förstärkas?
VAD MED MINDRE högskolor eller institutioner där man tagit forskningsanknytning av utbildningen på allvar och har relativt hög andel aktiva forskare som deltar i utbildningen. Skall vi öka antalet studenter och klara arbetsbördan genom att minska forskningstiden, bibehålla professorernas undervisning och anställa doktorander som får mindre handledning eller anställa nya lärare med sämre villkor?
ÄR DET EN ÖNSKVÄRD utveckling att kvalificerade, längre utbildningar med god koppling till forskning och teknikutveckling ersätts av korta påbyggnader ovanpå strömlinjeformade, gemensamma massutbildningar i ”basår” där forsk-ningsanknytningen rimligen måste vara mindre? Detta är ett sätt att öka antalet studenter på ett kostnadseffektivt sätt. För den utomstående kan diskussionen om lantmäteriutbildningen vid KTH till en del se ut att handla om detta: mera allmän skolutbildning och mindre direkt professionsrelaterad utbildning innebär gissningsvis också lägre grad av forsk-ningsanknytning.
Kort sagt: berätta på ett trovärdigt sätt hur ett enkelt kvantitativt system baserat på schabloner skall åstadkomma den önskade effekten utan att de oönskade tar över!
LARS EMMELIN
PROFESSOR, BTH
