Jag läste med intresse den artikel som Universitetsläraren presenterade i Nummer 3,2002 angående befordringsreformen (liksom den bakomliggande rapporten, HSV rapportserie 2002:2 R). Vad gäller befordran från lektor till professor verkar det som om viss samstämmighet uppnåtts avseende såväl den pedagogiska som den vetenskapliga skicklighet som krävs. Vad som dock förvånar är det lättsinne med vilket Bengt Abrahmsson förklarar landets disputerade adjunkter som lektorsbehöriga. Lektorsbehörig är enligt HF den person som har avlagt doktorsexamen och har visat pedagogisk skicklighet.
Man må förutsätta att doktorsexamen är inom ett område som är relevant för anställningens ämnesområde. Detta är dock inte alltid fallet och dessutom inte tillräckligt utan även kravet på pedagogisk skicklighet måste vara uppfyllt. Förvisso är det så att pedagogisk skicklighet krävs för anställning som adjunkt, men nivån på denna är naturligtvis högre och kanske också delvis annorlunda för en lektor, liksom den är ytterligare mer kvalificerad för en professor. Därför måste den pedagogiska skickligheten prövas med omsorg även för adjunkter som ansökt om befordran till lektor.
I Lärare för högskolan i utveckling (SOU 1996:166) finns i en bilaga en genomgång av vad som utgör kriterier på pedagogisk skicklighet inom grundutbildningen, nämligen
• breda, gedigna och aktuella kunskaper i det egna undervisningsämnet
• förmåga att strukturera och organisera kunskapsmassan i kurser och i den egna undervisningen
• förmåga att förmedla engagemang och intresse för ämnet
• förmåga att aktivera studenterna till egen inlärning
• förmåga till kommunikation med studenterna
• förmåga till helhetssyn och förnyelse
Punkterna är ordnade på så sätt att de senare åtminstone delvis anses förutsätta de föregående. Det säger sig själv, men kan kanske inte tillräckligt poängteras, att pedagogisk skicklighet inom ett ämnesområde förutsätter gedigna och aktuella kunskaper inom området. För en universitetslärare innebär detta säkert också att man har aktuell forskningserfarenhet. Någon som avlagt doktorsexamen tjugo år tillbaka i tiden och därefter inte forskat, uppfyller formellt punkten ”avlagd doktorsexamen” men kan knappast uppfylla första punkten under kriterier på pedagogisk skicklighet. Inte heller en person som nyligen disputerat har med säkerhet tillräckliga kunskaper inom ämnesområdet för att uppfylla denna punkt. Detta måste avgöras vid en sakkunniggranskning. Även övriga kriterier på pedagogisk skicklighet måste bedömas vid befordran (liksom vid en vanlig anställning) och kraven på visad pedagogisk skicklighet för lektorsbehörighet är naturligtvis högre än de som gäller för anställning som adjunkt. Generellt har KTH satt som krav att en lektor vid KTH skall självständigt kunna bedriva och utveckla utbildning och forskning av hög internationell kvalitet, ett krav som jag också tror att våra studenter tycker är bra.
Man kan därför känna en viss förvåning över det sätt som Högskoleverkets utredare betraktar vikten av den pedagogiska meriteringen, speciellt nu som denna verkligen har börjat tas i beaktande vid landets universitet efter många års diskussion utan resultat.
HENRIK ALFREDSSON
DEKANUS KTH
