Ett problem med den svenska modellen är nu att alla förändringar forskningspolitiken också får en direkt effekt på den högre utbildningen i landet och det gör det svårare att vidta åtgärder som man i sig skulle tycka gynnar forskningen, menar han.
– Sverige är unikt genom att så stor del av forskningen sker inom högskolesystemet. I andra länder sker en betydande del av den kvalificerade forskningen i institut vid sidan av universitet och högskolor.
USA drar ifrån
Thorsten Nybom var nyligen inledare på ett seminarium, det första i en serie som utgör starten för SACO:s arbete på att ta fram ett nytt forskningspolitiskt program. Ett tiotal personer från olika SACO-förbund med SULF:s förre förbundsdirektör Bert Fredriksson i spetsen lyssnade och diskuterade
USA drar ifrån både Europa och resten av världen när det gäller spetsforskning konstaterar Thorsten Nybom och menar att Sverige har mycket att lära av den amerikanska modellen och att det finns många missförstånd när det gäller hur högre utbildning och forskning fungerar i USA. Till exempel är andelen offentligt finansierad forskning vid universiteten större i USA än i Sverige tvärt emot vad många tror.
Ny universitetsutredning
– Ett problem är att vi fortfarande för debatten som om den svenska forskningspolitiken inte förändrats sedan Tage Erlanders tid trots att hela forskningssystemet har förändrats totalt under 1990-talet och inte har något gemensamt med det som gällde tidigare. Detta leder till en konstig improduktiv debatt.
Även på politisk nivå finns en falsk bild av den svenska forskningsverkligheten menar Thorsten Nybom. Utbildningsminister Thomas Östros hörs ofta säga att svensk naturvetenskaplig forskning är bland de främsta i världen.
– Men då talar han om något som gällde för 15–20 år sedan. Inte om hur det ser ut idag. Det är tveksamt om vi ens är Nordens mest innovativa forskningsnation längre. Det händer mycket i vårt östra grannland och klyftan till USA har växt stadigt sedan 1970 och har aldrig varit större än den är idag.
– Vi behöver en total reorganisation av det högre utbildningssystemet och forskningssystemet. Det är dags för en ny stor universitetsutredning av samma omfattning som U68.
– Idag har Sverige ingen samlad nationell forskningspolitik. Från politiskt håll finns ingen långsiktighet I stället ägnar man sig åt den pest som kallas öronmärkning och politisering av anslagen. Mer än 90 procent av de nya pengar Vetenskapsrådet fick var som bekant öronmärkta.
Inte detaljstyra
I en långsiktig nationell forskningspolitik ska riksdagen fördela pengar mellan olika vetenskaps- och forskningsområden, men regeringen ska inte detaljstyra anslagen.
– Idag beter sig ju Utbildningsdepartementet som ett forskningsråd som fördelar mellan olika forskningsprojekt
ibland ska det forskas om nazister, ibland om säkerhetstjänsten och ibland behövs det skolforskning. Till detta kommer att man lägger in en massa parametrar som inte har vetenskaplig bäring som geografisk spridning, att flera discipliner ska vara involverade och så vidare, vilket leder till ständigt ökande transaktionskostnader. Vi får därmed stadigt ut allt mindre faktisk forskning per investerad anslagskrona.
Thorsten Nybom menar att det nu är dags för en rejäl debatt inom det högre utbildningssystemet om hur den högre utbildningen och forskningen i Sverige ska vara organiserad i framtiden. En debatt där man vågar ta i frågor som differentiering mellan universitet. Att ge olika lärosäten olika uppgifter. Att exempelvis våga säga att fem fulla forskningsuniversitet av hög amerikansk standard kunde vara en rimlig ambitionsnivå för ett land som Sverige, vid sidan av tre helst excellenta specialhögskolor.
Absolut nödvändigt
Samtidigt bör dock ett dussin av de existerande högskolorna tillåtas bli väldefinierade ”nischuniversitet” med fullständiga akademiska rättigheter. Denna kombinerade koncentrations- och expansionsstrategi är inte bara ett måste om man vill säkerställa svensk spetsforskning, den är även absolut nödvändigt för att åtminstone hjälpligt tillfredsställa behovet av någorlunda kompetent internakademisk arbetskraft om 10–15 år.
– Forskningens roll i det högre utbildningssystemet måste också diskuteras. Och när ingen annan för den debatten måste vi göra det själva istället för att bara klaga, säger Thorsten Nybom.
För samtidigt som det för forskningens del behövs en koncentration av de bästa krafterna behövs det en akademisk breddutbildning. Svenska folkets förhållandevis höga utbildningsnivå tack vare den allmänna folkskolan är en förklaring till Sveriges snabba utveckling mellan 1860 och 1960.
– Av samma skäl behöver vi nu akademisk utbildning för allt större grupper. För att klara båda dessa uppgifter måste man tänka i nya banor där alla inte kan göra allt och man inte har precis samma utbildning överallt. Risken att få en uppdelning mellan spetsuniversitet och skituniversitet är större om man inte differentierar. Denna utveckling kan undvikas endast genom en medvetet genomförd funktionell uppdelning, där alla delar och nivåer av universitets- och högskolesystemet ges en realistisk möjlighet att bli bra på just det som de ska göra, menar Thorsten Nybom.
GUNILLA WINSNES
