Två aktuella undersökningar slår hål på myten om den akademiska ”orörlig- heten”.
Den ena är en utredning från den så kallade UH-gruppen, en partsammansatt grupp, som bildades efter förra avtalsrörelsen för att undersöka förhållandena i högskolan, till exempel rörligheten. Målet är bland annat att löner och andra anställningsvillkor i högskolan ska bli konkurrenskraftiga. Gruppen består av fem representanter från arbetsgivarna och fem från arbetstagarna (inklusive SULF).
Adjunkterna mest rörliga
Den andra utredningen är Högskoleverkets utvärdering av befordringsreformen, som också skulle belysa rörligheten mot bakgrund av reformen.
UH-gruppen har analyserat den akademiska rörligheten under fem år, från 1995 till 2000. Analysen bygger på uppgifter i arbetsgivarverkets databaser och omfattar alla lärosäten, utom stiftelsehögskolorna Chalmers och Högskolan i Jönköping.
Enligt utredningen är det framför allt adjunkterna som är mest rörliga och som tar ett jobb utanför högskolan i högre grad än andra universitetslärare.
Utredningen visar att mer än var fjärde adjunkt (28 procent) hade lämnat högskoleområdet under femårsperioden. Anmärkningsvärt är, att av de 28 procenten hade huvuddelen eller 24 procent också lämnat den statliga sektorn, det vill säga gått över till arbete på den privata eller den kommunala sektorn.
– Det är förvånande många adjunkter som har lämnat högskolan efter fem år, konstaterar Björn Birath, ombudsman på SULF och ledamot i UH-gruppen.
Behöver analyseras
Totalt fanns nästan 5 000 adjunkter år 1995. Drygt 1 200 adjunkter lämnade högskolan under perioden fram till 2000, men bara en liten del av dem, drygt 300 adjunkter, gick i pension.
Orsaken till utflyttningen behöver analyseras närmare, anser UH-gruppen.
Men trots den stora rörligheten kan konstateras att antalet adjunkter i högskolan ökar kraftigt, bland annat för att vårdhögskolorna numera ingår i det statliga högskolesystemet.
– Det kan nog vara bra med rörlighet, men frågan är om utflyttningen från högskolan bland adjunkterna inte är lite väl stor, reflekterar Björn Birath.
– Adjunkternas löner och arbetsvillkor måste förbättras för att utflyttningen inte ska bli direkt skadlig för högskolan och till exempel leda till brister i kontinuiteten i utbildningen.
Också lektorerna lämnar högskolan i oväntat stor utsträckning.
Under den aktuella femårsperioden slutade var femte lektor, eller 21 procent av landets cirka 5 000 lektorer år 1995, för att ta ett annat jobb utanför högskolan.
Det var alltså drygt 1000 lektorer som lämnade högskolan, men av dem var det bara drygt 400 som gick i pension.
Professorerna är däremot en stabilare grupp, visar utredningen.
Av närmare 2 000 professorer år 1995 var det nästan var fjärde, eller 24 procent som hade slutat fem år senare. Men de allra flesta hade lämnat högskolan för att de gick i pension. Det gällde 336 av de 459 professorer som lämnade sin tjänst i högskolan.
Förväntningar infrias
När det gäller karriärtjänster som doktorand och forskarassistent motsvarar verkligheten vad som förväntas, nämligen en relativt omfattande utflyttning.
Utredningen visar att sex av tio som hade haft en dokto-randtjänst hade lämnat högskolan, medan fyra av tio var kvar inom högskolan.
Situationen för forskar-assistenterna är heller ingen större överraskning; Av 1 200 forskarassistenter år 1995 hade 30 procent lämnat högskolan fem år senare.
Tänka om
Björn Birath kommenterar utvecklingen.
– Våra politiker måste tänka om. Lärarna som slutar på högskolan gör det inte för att gå i pension, utan de slutar av andra skäl. Troligen för att de får ett jobb utanför högskolan med högre lön och bättre arbetsvillkor?
De lärare som jobbar kvar i högskolan är mycket hängivna och många jobbar övertid, ofta gratis. Baksidan av detta är ökat antal sjukskrivna och utbrända lärare, tillägger han.
– Lärare är i allmänhet mycket lojala med sitt arbete, sitt lärosäte och sina studenter. Men det gäller bara till en viss gräns, visar UH-gruppens utredning.
Också utvärderingen av befordringsreformen visar en oväntat stor akademisk rörlighet.
Här handlar det dock om rörligheten inom högskoleområdet.
Utvärderingen visar att nästan hälften (44 procent) av lärarna tjänstgjort vid ett annat lärosäte. Det gäller 67 procent av professorerna, 49 procent av lektorerna och 26 procent av adjunkterna.
– Rörligheten får därmed anses vara betydande för såväl professorer som lektorer, kommenterar utredarna.
Men utvärderingen är begränsad till ett urval av fem lärosäten och gäller endast tillsvidareanställda lärare på samhällsvetenskapliga institutioner.
Trots denna begränsning vill utredarna dra slutsatsen:
– Dock bör den generella bilden av den låga externa rörligheten ifrågasättas. En rörlighet på nästan 44 procent bland samhällsvetenskapliga lärare får, i skenet av den generella bilden av en låg extern rörlighet, anses vara betydande.
EVA RÅDAHL
