I Högskoleverkets nyligen offentliggjorda enkät tycker studenterna att det ställs för låga krav på dem. Bara 27 procent av humanisterna i Lund påstås läsa mer än 30 timmar per vecka för att klara sina tentamina.
Vad menas egentligen med krav i detta sammanhang? Uppenbarligen definieras ett ämnes generella krav utifrån de särskilda krav som ställs av de 5- respektive 10-poängskurser som allt ämnesstudium numera är uppdelat i. Det är alltför lätt att klara tentamina för dessa 5- och 10-poängskurser, tycker studenterna.
Alltifrån grundskolan påstås svenska studerande vara vana vid att ingen ”får” göra mer än kamraterna. Alla sägs vara lika intresserade och lika begåvade.
Det känns därför väldigt svårt att förklara för dagens humanister, hur jag uppfattade detta med krav, när jag kom till Lund 1953 för att studera latin, grekiska och klassisk fornkunskap och antikens historia samt så småningom också engelska, därför att min klassiska fil.mag.-examen blivit för smal för det svenska gymnasiet.
DET VAR ÄMNENA SJÄLVA som ställde kraven, inte lärarna eller några delkurser. Jag ville kunna förstå, tala och skriva engelska. Jag kan ännu vid mogen ålder inte påstå att jag uppfyller de krav som ämnestudiet självt ställde.
Dessutom förutsattes jag vara beläst i engelsk och amerikansk litteratur, prosa och poesi, 5 000, 8 000, 10 000 sidor alltefter förmåga.
Samma sak gällde de antika litteraturerna och förmågan att förstå latinsk och grekisk text. Jag kämpar fortfarande med dessa krav.
Den gången jag höll på med studierna för fil.mag:en fanns det naturligtvis en gräns för hur mycket professorn eller docenten kunde kräva för 2 eller 3 betyg (40 eller 60/80 poäng idag).
Men: kraven sträckte sig längre än till själva tentamen. Den var i och för sig ett bevis på att man var på väg, att man hade lärt sig lite grann.
Hur pass allmängiltiga är mina iakttagelser? Jag påstår, att de gäller för alla som den gången studerade språk och naturligtvis också för dem som förstod att studiet av historia eller litteraturhistoria – antik, medeltida, nutida – inte bara gällde innehållet i ett antal böcker utan var något mycket större.
Kan någon säga, hur det kommer sig att ett krav som varar livet ut omvandlats till ett krav som begränsas till hur man skall få godkänt på en kurs som varar en halv termin?
LARS RYDBECK
DOCENT I NYTESTAMENTLIG FILOLOGI
VID LUNDS UNIVERSITET
