Bokslut – essäer om utbildning” kallar Torsten Husén sin senaste essäsamling om skola och utbildning. Boken, som omfattar drygt trettio artiklar, kan delvis ses som en ansats till slutredovisning av en imponerande lång karriär som utbildningsforskare och debattör om skola och utbildning. 1941 kom hans första bok ut, Militär psykologi, 1944 disputerade han i Lund i pedagogisk psykologi, 1953 blev han professor i pedagogik vid Stockholms universitet och 1956 den förste professorn i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm.
Under lång tid har Torsten Husén haft otaliga inhemska och internationella uppdrag som gett honom djupa kunskaper och insikter i snart sagt alla länders utbildningssystem. En lång rad böcker och artiklar har också runnit ur hans penna, många översatta till främmande språk. När man känner honom sätter man spontant ett frågetecken för titeln på boken. Det kommer säkert fler alster av honom. Som vanligt är det lärorikt att läsa Torsten Husén, han skriver lättläst och delar generöst med sig av erfarenheter och han träffar de centrala frågeställningarna.
Fyra huvudteman
Artiklarna omfattar fyra huvudteman: utbildning och samhälle, skola och livslångt lärande, universitetsfrågor samt några nytänkare och pionjärer inom psykologi och pedagogik.
Husén insåg tidigt, att den framtida skolan måste ses i ett långt samhällsperspektiv. I en skrivelse 1959 till 1957 års skolberedning, som hade i uppdrag att utarbeta förslag till en nioårig grundskola, var hans övergripande synpunkt på läroplanen, att den borde ge eleverna kompetens som gjorde dem beredda att ”möta ett samhälle som i viktiga avseenden kommer att se annorlunda ut”, livet kunde förväntas bli ”en enda lång fortsättningsskola”. Ser man på senare tiders diskussioner om ”det livslånga lärandet” var detta utan tvekan ett förutseende som väl stämmer med samhällsutvecklingen, även om det dröjde några årtionden innan idén fick fotfäste i ut-bildningspolitiken.
Husén varnade också för uppkomsten av en ny ”underklass”, de som inte kan hävda sig i ett system som står öppet för alla. Trots att samhället nu är helt annorlunda än 1945-1965, då de stora skolrefor-merna förbereddes, finns det fortfarande många, menar han, som resonerar som om skolan verkar i ett socialt tomrum. Den ”kan inte gärna bli bättre än det omgivande samhället”.
Unika i världen
I två avseenden var enligt Husén de svenska skolrefor-merna unika i världen: de genomfördes i en anda av stor konsensus och politisk stabilitet och man gick långsamt fram, steg för steg, då det gällde att i grunden ändra skolväsendets struktur. Hur annorlunda förhåller det sig inte med vår tids utredningsarbete!
Redan 1956 propagerade Husén i en Tiden-artikel, ”En försummad begåvningsreserv”, för kommunala anordningar för att ge vuxna chansen att bygga på sin formella skolning. Olof Palme kom senare att politiskt driva fram den kommunala vuxenutbildningen.
Husén är kritisk mot den reform under 60-talet som innebar, att vi under många år fick klasslärare med en dålig ämnesbakgrund från 2-årig social linje i gymnasieskolan. En ”katastrofal försämring av mellanstadielärarnas ämneskompetens. Det fanns lärarkandidater som inte ens behärskade decimalbråk!”. Husén påminner också om misslyckandena med att planera lärarutbildningens volym. ”Inget torde ju vara enklare än att förutse (med försumbar felmarginal) hur många 6–7-åringar som kommer till skolan om cirka 6–7 år och därmed också kunna förutse behovet av lärare för dessa”.
Upphovsman
När det gäller den akademiska undervisningen är det ingen överdrift att kalla Torsten Husén för den svenska universitetspedagogikens upphovsman. I början av 1950-talet fick han i uppdrag av ”Folkuniversitetet”, ett studieförbund som betytt mycket för den akademiska utbildningens utveckling, att starta ett vuxenpedagogiskt seminarium vid dåvarande Stockholms Högskola. När han 1959 skrev boken ”Att undervisa studenter”, fick han i uppdrag av universitets-kanslern Nils Gustav Rosén att leda en arbetsgrupp om den nya frågan om pedagogisk utbildning av akademiska lärare. Uppdraget ledde i sin tur till en universitetspedagogisk utredning, som lade grunden för en organiserad pedagogisk utbildning.
”Ett väntrum”
Det amerikanska universitetssystemet med sina liberal arts colleges och starka forsk-ningsmiljöer har en vän i Torsten Husén. Tänk om vi hade fått en ordentlig analys av sådana frågor i stället för U 68 som enligt Husén skapade ”en förlängd ungdomsskola, ett väntrum, där man vistades i avbidan på arbetstillfällen.
Husén stryker under betydelsen av högskolelärarnas ämnesteoretiska kunskaper – ”ju högre kompetensnivå det är fråga om desto svårare blir det att kompensera bristande lärdomskompetens med pedagogiska tricks”.
Borde ha prövats
Det engelska systemet i Oxford och Cambridge borde ha prövats hos oss, inte minst med dess viktiga bieffekt att tutorn kan stimulera studenterna till vidare utbildning.
Huséns bok avslutas med lärorika artiklar om nytänkare och pionjärer inom hans forskningsområden: Sigmund Freud, Bruno Bettelheim, Lewis Terman, Benjamin S. Bloom, Lee J. Cronbach, Clark Kerr, ”Mr. Higher Education i USA”, och Jerome Brunner.
BERT FREDRIKSSON
