Forskningens villkor har genomgått en drastisk förändring under den senaste tioårsperioden, med snabba anpassningar till flyktiga opinioner.
Vad och vem styr dessa villkor?
Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, hade valt ett brännande tema för årets konferens som i slutet av september hölls i Luleå i samarbete med Luleå tekniska universitet.
Forskningen vid universitet och högskolor styrs alltmer av externa finansiärer.
Den fria forskaren är hotad.
SUHF har vid flera tillfällen varnat för riskerna med denna maktförskjutning som innebär att staten minskat sitt finansiella stöd via fakultetsanslag från 60 till 40 procent sedan början av 90-talet, och att den externa finansieringen i motsvarande grad ökat från 40 till 60 procent.
Problemen har radikalt accentuerats genom att forskningsstiftelsernas pengar i stor utsträckning placerats i aktier och därmed nu minskat kraftigt.
Denna utveckling debatterades när landets högskole- och universitetsrektorer tillsammans med företrädare för samhälle, näringsliv och finansiärer samlades i Luleå för att ur olika perspektiv granska frågeställningen:
Vem styr kunskapsutvecklingen i högskolan?
Som en markering inför arbetet med den nya forskningspropositionen som väntas ligga klar 2004 öppnade SUHFs ordförande Christina Ullenius konferensen med att berätta att hon nyligen som rektor för Karlstad universitet besökt universitetet i Bologna och där anslutit sitt universitet till det Magna Charta Universitatum som här antogs när Bologna, Europas äldsta universitet, 1988 firade sitt 900 års jubileum.
600 universitet har nu anslutit sig till Magna Charta Universitatum som bygger på tre principer för universiteten:
Självständighet – gentemot alla andra aktörer och institutioner.
Oberoende – forskning och undervisning ska stå fria från påtryckningar.
Respekt – från statsmakternas sida.
Denna klara och tydligt formulerade värdegrund kom, precis som Christina Ullenius uttryckte förhoppning om, att utgöra en underliggande dagordning för mötet.
Bra arbetsgivare?
Men hur kan lärosätena, inom ramen för denna Magna Charta, fullfölja de av statsmakterna utstakade målen?
Temat diskuterades under hela konferensen, där Ingegerd Palmér, rektor vid Luleå tekniska universitet inledningsvis ställde frågan:.
– Vilka högskolor kan bli bra arbetsgivare med den bristande trygghet man kan erbjuda?
Hon fortsatte:
– Grundutbildningen ska vila på en vetenskaplig grund. De senaste tio åren har vi fått en 80-procentig ökning av studenter, men endast en 30 procentig ökning av lärare som dessutom fått en mängd nya uppgifter.
Ingegerd Palmér var inte ensam om att understryka att det fortfarande finns gott om högklassig forskning, gott om nya idéer. Men hon var heller inte ensam om att uttala farhågan:
”Hur länge till finns det utrymme för spetsforskning och forskningsbaserad undervisning?”
– Det är på tiden att frågan om vem som styr diskuteras, sa Dan Brändström, VD i Riksbankens Jubileumsfond som valde att ändra rubriken på sitt anförande från ”Vilka är arkitekterna i dagens forskningspolitiska landskap?” till ”Vilka har varit huvudaktörer och vilka huvudaktörer börjar skönjas i framtiden?”
Politisera forskningsfrågorna
Han började med att skissera ett projekt inför 2004 med rubriken ”Tio år av Löntagarfondernas verksamhet”. Därmed pekade han, inför arbetet med den nya forskningspropositionen, på den största aktören till att de externa forskningspengarna utgör 60 procent.
– En medveten strävan under 90-talet var att avpolitisera resurstilldelningen till forskningen genom att lägga besluten utanför statsmakten. Vi behöver återigen arbeta på att föra upp forskningsfrågorna på den politiska dagordningen, underströk Brändström.
– Tidigare gav staten pengar till universiteten, den forskande individen var i centrum.
Nu när bara 40 procent av forskningspengarna finns att hämta internt, skapas nya former för resursfördelning, och här blir rektorer och dekaner nya aktörer för att hämta hem pengar från stiftelser, EU och näringslivet, kommuner och andra.
Sociologen, professor Anna-Lisa Lindén, Lunds universitet, lyfte i sitt inlägg fram tre punkter om hur forskningen styrs och sammanfattade:
• Ekonomisk styrning med ökande konkurrens om externfinansierade forskningsmedel och med konstant underfinansiering.
• Tidsmässig styrning – de korta projekten ökar i omfattning.
• Kunskapsstyrning – temastyrd, programstyrd och direkt ”avnämarnyttig” forskning ökar.
Vilka är då farorna?
– Forskningsarbetets långsiktighet försvagas, forskningserfarenheten minskar och handledarkompetensen försvagas, varnade Anna-Lisa Lindén.
Alla tänker på sig
I den efterföljande paneldebatten berättade Örn Taube, rektor vid högskolan i Kalmar, hur svårt det kan vara för en ny högskola att säga nej till externa forsk-ningsmedel trots att dessa inte passar in i högskolans forskningsstrategi.
Lunds universitets rektor, Boel Flodgren, ironiserade över den trend som finns i dag, att i första hand markera sig på kartan istället för att redovisa hur man ska uppnå sina mål. Hon sammanfattade också en del av diskussionen med citatet ”Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig”.
Handelshögskolans rektor Leif Lindmark delade inte den pessimism som framkommit under konferensen, utan redovisade en ljusare framtidstro.
Oro för framtiden
Forskningen och oron för dess framtid dominerade på konferensen, medan diskussionen om utbildningen till stor del lyste med sin frånvaro, trots att Dan Brändström i den debattskrift som förelades deltagarna, uttrycker farhågor för den åtskillnad, från statsmakternas sida, som blir mer och mer påtaglig i hanteringen av forskning och utbildning vid högskolorna.
De externa finansiärernas eventuella krypskytte på högskolans marker, genom att man inte betalar de fulla kostnaderna, fick endast marginellt utrymme. Dan Brändström påpekade att det råder viss oenighet hur dessa kostnader beräknas. I pressmeddelandet från SUHF framhåller vice ordföranden och rektor vid Uppsala universitet, Bo Sundqvist, att dessa overheadkostnader äter upp en stor del av anslagen.
Under konferensen diskuterades dock inte detta.
LENA WIKSTRÖM
