Svenska universitet och högskolor befinner sig i en ohållbar paradox, statens krav på excellens, innovation och högre kvalitet möts av urholkade basanslag och en prestationskultur som tär på verksamheten. Under min tid som huvudarbetsmiljöombud mötte jag alltför många kollegor på gränsen till utmattning – ofta de mest engagerade och samvetsgranna. Dessa erfarenheter bekräftas av statistiken.
Enligt Fackförbundet ST:s stora enkät från 2025 upplever 71 procent av de anställda inom universitet och högskolor ofta känner stress i arbetet, främst till följd av hög arbetsbelastning. När en betydande andel inte tror sig orka arbeta fram till pensionen är det inte ett uttryck för individuell bräcklighet. Det är ett systemfel.
Michael Toivio
KBT-terapeut samt f.d. adjunkt och huvudarbetsmiljöombud vid Högskolan Dalarna
Problemet ligger sällan hos den enskilda medarbetaren – och inte heller nödvändigtvis hos den enskilda rektorn. Det är inbyggt i strukturen. Staten beställer internationell excellens, fler publikationer och högre genomströmning, samtidigt som basanslagen urholkas och prestationskraven skruvas upp. Resultatet är en akademi som långsamt förbrukar sin egen kompetens.
Vi måste sluta behandla resursbrist som en naturlag. Samtidigt är det ohederligt att låtsas som om strukturella reformer står runt hörnet. I väntan på politiska beslut som faktiskt adresserar underfinansiering och prestationskultur behövs akuta åtgärder för att minska risken för utmattning och kompetensflykt.
Mot den bakgrunden vill jag lyfta ett förslag som är långt ifrån perfekt, men som kan vara både mer pragmatiskt och mer etiskt försvarbart än dagens ordning: en strukturerad möjlighet till 10–20 procents tjänstledighet för återhämtning under en begränsad period, till exempel tre–sex månader.
Detta är inte en lösning på akademins grundproblem. Det är ett ambulansförfarande – symtomlindring i ett system som annars ofta låter människor arbeta tills de kollapsar. Men i avsaknad av bättre alternativ måste frågan ställas: är det rimligare att erbjuda planerad återhämtning, eller att passivt invänta sjukskrivning?
Förslaget bygger på ett ömsesidigt ansvar:
- Arbetsgivarens ansvar är att proaktivt erbjuda, förbereda för och bevilja tillfällig arbetstidsminskning som en förebyggande arbetsmiljöåtgärd.
- Arbetstagarens ansvar är att se den tillfälliga inkomstminskningen som en medveten investering i långsiktig hälsa och ett hållbart yrkesliv.
För lärosätet innebär detta en möjlighet att behålla kompetens, minska sjukfrånvaro och motverka sjuknärvaro – där medarbetare är på plats men saknar faktisk full arbetsförmåga. För individen innebär det att behålla kontakt, sammanhang och delaktighet, till skillnad från en ofta lång och oförutsägbar sjukskrivning, där delaktigheten på arbetsplatsen går förlorad.
Jag delar fullt ut den fackliga invändningen att anställda inte ska behöva bära kostnaden för strukturella problem som ytterst är arbetsgivarens och statens ansvar. Inga individuella lösningar kan ersätta behovet av grundläggande reformer. Men att avvisa alla interimistiska åtgärder riskerar att cementera ett system som redan producerar ohälsa.
Staten kan inte fortsätta beställa kvalitet och internationell konkurrenskraft samtidigt som den akademiska arbetskraften förslits. Det är ett nationellt kompetensslöseri att acceptera att kompetenta lärare och forskare lämnar yrket i förtid – ofta genom sjukdom.
Tillfällig arbetstidsminskning är ingen slutpunkt. Men den kan fungera som en så kallad nudge – en varsam styrsignal – bort från en kultur som i dag bygger på övertid, tyst lojalitet och normaliserad överbelastning – och visa att alternativa vägar är möjliga.
För en verkligt hållbar akademi krävs ett gemensamt ansvarstagande. Här måste staten, lärosätenas ledningar, fack och medarbetare våga agera tillsammans. Status quo är inte neutralt. Det är ett aktivt val – och ett ohållbart sådant.
Michael Toivio
KBT-terapeut
F.d. adjunkt i tillämpad etik och huvudarbetsmiljöombud vid Högskolan Dalarna
