Adam redogör metodiskt för hur det gick till när han blev – menar han – utmanövrerad av arbetsgivaren. Han är inte särskilt arg. Det är inga konstigheter med att arbetsgivaren, ett lärosäte i södra halvan av Sverige, behövde göra sig av med personal. Det fanns tydliga ekonomiska skäl till varsel och uppsägningar, och när det väl kommer till kritan måste ju någon drabbas. Den här gången blev det tyvärr han, säger Adam.
Efter en stund tar en annan röst över från den metodiska, förklarande Adamrösten. Han är besviken, ledsen och orolig. När lärosätet först meddelade att ett antal anställda skulle bli av med jobbet, trodde inte Adam att han skulle behöva sluta. Ganska många anställningsår i staten. Betydligt fler än många av kollegorna, var känslan. Omplaceringsutredningar gjordes och när Adam – inkallad på ett enskilt möte – för första gången fick se en lista över de kompetenser arbetsgivaren ansåg krävdes för att få behålla jobbet, insåg han att processen kändes riggad. Han menar att han var utvald från början.
Adam berättar om några tillfällen då han upplevts som ”obekväm anställd”. Han har haft ett par duster med en chef de senaste åren. Inga personliga saker, utan konflikter om avvikande åsikter. Adam kan inte veta exakt varför, men för honom är det uppenbart att arbetsgivaren valde ut honom när chansen gavs. För att i efter-hand konstruera något att motivera det beslutet med.
På nämnda möte sitter närmaste chef och en representant från HR-avdelningen. Adam har skickat in sin cv men har fortfarande inte en tanke på att han kan hamna överst på listan över de som får sluta. Han får se dokumentet, som liknar en arbetsbeskrivning i en platsannons. Adam börjar läsa.
– Det nästan enda som handlar om mitt område är rubriken på dokumentet och det är då det börjar svaja för mig. Min världsbild börjar falla lite, säger Adam.
Först reagerar han emotionellt inombords, sedan börjar han fundera och resonera med sig själv.
– Jag läser och känner att det här har ingenting med mitt arbete eller det arbete som vi gör på vår institution att göra. De tar nästan inte upp någonting som har att göra med de arbetsuppgifter som vi har inom vårt ämnesområde, eller vad som är planerat för framtiden.
Däremot finns det punkter på listan som inte borde vara där, säger Adam.
– En av de saker som lyfts fram som viktig är en väldigt nischad och avgränsad del av vad vårt område handlar om.
I samtal med andra varselberörda kollegor kan han senare utläsa att han inte är ensam om att känna så här. Det fanns ett gemensamt mönster, säger Adam.
– Flera av oss hade under de senaste åren haft svåra samtal med någon i ledningsnivå. Vi hade haft invändningar mot något eller kritiserat. Det var ganska uppenbart att vi alla hade haft situationer där vi potentiellt hade kunnat bedömas som bråkiga.
Adam vill noggrant betona att han inte är särskilt bitter. För honom är det allra mest en fråga om rättvisa.
– Mina invändningar beror egentligen inte på att just jag blev utvald och på att jag är sur över det och därför vill kritisera min arbetsgivare. Utan det är på grund av att det här inte har gått rätt till. För mig och för flera andra.
Adam smuttar på ett glas vatten. Helst vill han ha mer ljus men dimmern i det lånade mötesrummet verkar inte fungera som han vill. Snart är den ganska långa uppsägningstiden slut, säger han nedstämt. Adam söker jobb och har varit en bit fram i några rekryteringsprocesser. Häromdagen fick han reda på att man gått vidare med en intern kandidat för en tjänst han varit på anställningsintervju för.
– Det som har hänt mig är naturligtvis en väldigt svår situation och jag står ju i risk för att få en drastisk försämring av min ekonomiska situation. Jag har barn hemma och en lägenhet med ganska hög hyra. Så på alla sätt är det här en olycklig situation som jag önskar inte hade hänt mig, säger Adam.
Än så länge känner han inte panik.
– Det finns ingenting här i livet som det bara är nackdelar med och jag har gjort det till en överlevnadsaspekt att fokusera på det positiva. De små möjligheterna. Sedan behöver man nog skakas om i sitt yrkesliv ibland också. Jag önskar bara att jag hade skakats om under bättre omständigheter.
Adam är inte ensam om sin situation. De senaste åren har en varsel- och uppsägningsvåg rullat in över svenska universitet och högskolor. Förra året blev 309 universitetslärare och forskare uppsagda på grund av arbetsbrist. Året innan var de 232 och 2022 handlade det om 113, visar siffror som Universitetsläraren har samlat in från 35 lärosäten. Sammanlagt har 1 045 universitetslärare och forskare sagts upp sedan 2020. På frågan om personal kan komma att varslas om uppsägning under 2026, svarar 15 lärosäten ja.
Enligt statistik från Universitetskanslersämbetet, UKÄ, var också 2024 första året sedan 2006 som den forskande och undervisande personalen vid lärosätena inte ökade. I stället minskade den personalkategorin med 460 individer, eller 340 heltidsekvivalenter.
Vid ett annat lärosäte, också i den södra halvan av Sverige, har universitetsläraren Sara precis avverkat sin allra sista arbetsdag. Hon undervisade på en nyligen nedlagd uppdragsutbildning men ansvarade också för flera andra kurser, när arbetsgivaren gick ut med att personalstyrkan behövde minskas. Sara har arbetat på lärosätet i fråga i mer än tio år. Direkt när beskedet kom kunde hon därför aldrig tänka sig att hon skulle få gå. Det var däremot uppenbart för henne varför arbetsgivaren behövde säga upp personal, säger hon.
– Det var jättelogiskt och väldigt tydligt. Man kan inte ha en massa lärare kvar som har undervisat på nedlagda program. Samtidigt tänkte jag att jag ju undervisar på annat också. Så det kommer inte vara något problem. I förhållande till andra som hade undervisat på uppdragsutbildningen var jag också en av dem som hade varit där längst. Så jag var inte särskilt stressad.
När arbetsgivaren en tid senare informerade om turordningskretsarna skiftade Saras känslostämning.
– Då blev jag lätt stresschockad faktiskt över att jag var kretsad. Man började fundera på vilka mer som var i kretsen. Jag frågade runt bland kollegorna och det visade sig att vi var tre.
Hon är besviken och känner sig lite lurad av arbetsgivaren, säger hon. Om kretsningen hade gjorts utifrån ämne snarare än utifrån den nedlagda uppdragsutbildningen, tror Sara inte att hon hade fått sluta. Varför man gjorde så, upplever hon sig aldrig ha fått något tydligt svar på.
– Arbetsgivaren säger att det är förhandlingssekretess som gäller och facket säger att det är arbetsgivaren som har kretsat. Då förstår man hur jag har kollegor som börjar se det dolda och blir lite konspiratoriska. Att de har gjort den här kretsen för att bli av med just mig, säger hon.
Sara är tydlig med att hon själv inte har sådana konspirationsteorier. Det beror på att hon – från prefekt och nedåt som hon uttrycker det – har fått höra att det inte fanns några personliga orsaker till att just hon blev uppsagd.
– Jag tror verkligen inte att det är personligt. Däremot är jag väldigt övertygad om att man faktiskt inte visste vad man gjorde.
Sara beskriver hur hon har specialkompetens som behövs för att lösa undervisningen på ett antal kurser som fortfarande ges. Hon har svårt att tro att arbetsgivaren inte skulle få problem med de kurserna nu när hon har slutat.
– Arbetsgivaren gjorde inte jobbet innan. För hade man gjort det, då hade man kretsat på ett annat sätt för att få det utfall man ville ha. Hela processen har varit ganska oprofessionell från arbetsgivarnas sida, säger Sara.
Hon tar fler exempel på vad som ligger bakom känslan av att arbetsgivaren hanterat processen oprofessionellt. Samtidigt som hon har hanterat besvikelsen av att bli uppsagd, har Sara fått kämpa hårt för att få ledigt för kontakter med Trygghetsrådet och för att få möjlighet att hitta ett nytt jobb.
– Arbetsgivaren verkar ha trott att när man säger upp folk så kommer alla jobba fram till ”the bitter end”. Men helt plötsligt är några sjukskrivna och andra säger upp sig, och så då står man där med personalbrist i stället.
Hennes chef frigjorde till sist tid genom att ta bort Sara från en av kurserna. Men kort innan kursstart stod man fortfarande utan kursansvarig, så Sara fick ta hand om den i alla fall. Med löfte om att de frigjorda tim-marna skulle tas på annat håll senare, vilket också skedde till sist. Sara känner att hon ställde upp utan att få så mycket tillbaka.
– Det har jag alltid gjort och egentligen är det inte för arbetsgivaren, utan för studenterna. Alternativet att de hade tagit in någon utifrån hade blivit betydligt sämre för dem. Om någon frågade mig varför jag undervisar är det för att se studenterna växa. Det är det som gör att det är roligt.
Sara lutar sig tillbaka i stolen under tiden hon berättar. Det är nära till tårarna flera gånger. Hon klarade inte av att gå på avslutningen förra terminen. Hon berättar om hur vissa studenter insåg att det var hennes sista arbetsdagar, och Sara fick flera meddelanden med ”tack för den här tiden” skickade till sig.
För egen del är Sara inte särskilt orolig över framtiden. Sedan en tid tillbaka har hon fått en deltidstjänst vid ett annat lärosäte. Efter tips från en före detta kollega blev Sara uppringd av arbetsgivaren som bad henne söka en utlyst tjänst. Egot fick en rejäl boost.
– Jag blev väldigt smickrad, glad och kände mig inte så värdelös som när jag blev uppsagd. När de i princip säger att du inte har någon specialkompetens. Jag kände att det inte spelar någon roll om jag får jobbet utan jag blev bara så glad över att någon såg vad jag kan, säger Sara.
Sara har också en bisyssla som har växlats upp en del det senaste året. Men hon gillar att undervisa och vill fortsätta med det.
– Jag har alltid tyckt att det är roligt att se människor växa. Hur studenterna kommer lätt förvirrade första da-gen och när man skickar ut dem tre år senare så är de liksom flygfärdiga. Den där strulputten på första kursen som inte kom i tid eller inte hade med sig det man skulle och som sedan får pris för bästa uppsats. Då känner jag att det bara är så kul!
Det finns också en annan anledning till att bisyssla får ta större plats.
– Vad jag har lärt mig av det här efter moget övervägande är att jag inte vill vara på heltid inom akademin, säger Sara.
Fotnot: Adam och Sara heter egentligen något annat.
