Det är lätt att förstå hur Tidöregeringen resonerar: Vi vill inte ha hit lågutbildade svårintegrerade flyktingar. Vi vill ha hit högutbildade, högpresterarande utländska individer, gärna doktorander eller forskare.
Tidigare har det varit si och så med att i reglerna skilja de två kategorierna åt. Även högutbildade invandrare har drabbats av mardrömslika byråkratiska turer, vilket Universitetsläraren skrivit om upprepade gånger.
Men som Universitetsläraren rapporterat vill regeringen nu införa en rad nya bestämmelser med syfte att underlätta för forskare och doktorander att komma till, och stanna i, Sverige.
Men samtidigt vill regeringen införa en rad åtgärder för att minska Sveriges attraktivitet som invandrarland: Det ska bli hårdare krav för att få bidrag. Invandrare som kommer till Sverige måste kvalificera sig till välfärden. Minst fem år ska de ha bott här innan de kan få ta del av sådant som barnbidrag och föräldrapenning. Till det kommer de omdebatterade tonårsutvisningarna som (tillfälligt?) pausas och att regeringen utrett möjligheten att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd.
Vi vet att signalpolitik fungerar, flyktingströmmen till Sveriges har succesivt sinat efter att migrationspolitiken stramades åt.
Men risken finns ju att signalpolitiken fungerar alltför effektivt, och att de dubbla budskapen till skilda kategorier migranter summeras till att landet Sverige inte är att lita på för en invandrare som vill skapa sig en ny framtid här.
”Risken är alltså inte obetydlig att de högutbildade invandrarna som regeringen vill få hit ser till politiken som helhet och anar att i ett senare steg kan de eller deras barn drabbas.”
Risken är alltså inte obetydlig att de högutbildade invandrarna som regeringen vill få hit ser till politiken som helhet och anar att i ett senare steg kan de eller deras barn drabbas.
Bland andra har Teknikföretagen och SULF protesterat mot regeringens hårda migrationspolitik. Och läkaren Jonas F Ludvigsson, professor vid Karolinska Institutet har gjort en enkät bland forskare från icke-EU/EES-länder på sin institution, varvid han fann att en hög andel forskare från länder utanför EU och EES känner en stor oro för sin egen situation i Sverige.
Här är några av Ludvigsson siffror:
- 96 procent svarade att Sveriges tuffare migrationspolitik minskar vår förmåga att attrahera internationella toppforskare.
- 89 procent menade att den tuffare migrationspolitiken gör Sverige mindre attraktivt för internationella forskare som redan bor i Sverige.
- 87 procent rapporterade att de varit rädda att förlora rätten att få stanna i Sverige.
- 74 procent menade också att den tuffare migrationspolitiken gjort att de själva känner sig mindre uppskattade som akademiker i Sverige.
- 63 procent uppgav att deras forskningsproduktion påverkats negativt av stress kopplad till migration.
- Och många nämner att de särskilt oroar sig för att deras barn ska utvisas när de fyller 18 år.
Det är också läge att påminna om hur de närmast berörda, doktoranderna, bedömer situationen. För knappt ett år sedan hävdade SULF:s doktorandförening att Sverige inte längre är ett attraktivt land för internationella forskare i början av karriären och avrådde internationella doktorander från forskarstudier i Sverige.
Uppenbart är att högutbildade migranter uppfattar signalpolitiken från regeringen. Och som sagt signalpolitik fungerar, kanske alltför väl om man vill att Sverige ska vara ett attraktivt land för internationella forskare.
