Det behöver bli en vändpunkt för klimatkrisen under år 2026. För akademin är klimatkrisen inte bara ett forskningsfält, utan ett tydligt exempel på vad som händer när samhället inte tar tillvara etablerad kunskap. De globala utsläppen måste halveras till 2030 enligt vetenskapen. Många studier, till exempel i Nature Climate Change, visar att människor vill att politiker ska agera mer. Trots detta är glappet stort mellan forskning och politiskt genomförande. För oss som verkar inom högre utbildning väcker detta grundläggande frågor om kunskapens ställning och ansvar.
Inför COP30 utgavs den vetenskapliga rapporten 10 insikter om klimatförändringarna år 2025. Att de nya 2035-målen inte räcker visar Climate Analytics. World Economic Forum höjde tonläget i Global Risk Report 2026 och EU:s klimatvetenskapliga råd varnar EU att det krävs anpassning till tre graders uppvärmning. Enligt en ny rapport av Nicholas Stern är kostnaden för att inte agera betydligt högre än kostnaden för en klimatomställning.
Vi i den partipolitiskt oberoende organisationen Klimatriksdagen har tagit fram ett beräknat förslag, en vetenskapligt grundad nationell omställningsplan med förslag på juridiska och ekonomiska verktyg för omställningen. Denna klimatomställningsplan visar hur forskning kan omsättas i sammanhängande styrning ör klimatneutralitet till 2035 och fokuserar på omställning inom sektorerna energi, transporter och skogen.
”Universiteten har en central roll, inte bara i att producera kunskap, utan i att tydliggöra vad det innebär att ignorera den.”
Universiteten har en central roll, inte bara i att producera kunskap, utan i att tydliggöra vad det innebär att ignorera den. Vad händer när politiker ignorerar forskning, och inte fattar evidensbaserade beslut? En diskussion om detta pågår just nu i Vetenskapsrådets tidning Curie, som har intervjuat Göran Sundström, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Att beslutsfattandet inom politiken ska vara evidensbaserat, byggt på forskning och beprövad erfarenhet är inte längre någon självklarhet, menar han.
I en annan artikel i Curie intervjuas politikerna Anders Ådahl (C) och Maria Nilsson (L), som menar att politiska beslut bör vila på vetenskaplig grund fast politiken måste ta många olika hänsyn.
Att en minoritet av klimatförnekare har en oproportionerligt stor påverkan på samhället skriver vetenskapsförfattaren Maths Nilsson i en debattartikel i Dagens Nyheter. Han menar att ”det är vårt eget val om vi vill få ett stopp på denna fars, det duger inte att bara klaga på politiker. En demokrati bygger på att en majoritet gör sin röst hörd. ”
Kanske vi universitetslärare inte bara ska tänka på våra studenter utan också på att föra ut våra resultat bättre, att inte bara vara missnöjda med politikers förbiseende av det vi tycker finns bevisat många gånger om?
Cecilia Emanuelsson
Professor emerita vid Lunds Universitet
Styrelseledamot i Klimatriksdagen
