Det är unikt att en sittande minister disputerar. Men det är inte det enda som gör finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) till en sällsynt doktor. Till det ovanliga hör också att det är finansdepartementet som har finansierat hans forskarutbildning som resulterade i avhandlingen Essays on Taxation and Entrepreneurship, som i januari lades fram vid Handelshögskolan vid Örebro universitet.
Att arbetsgivare (i det här fallet finansdepartementet) och lärosäten ingår avtal är det gängse upplägget för industridoktorander. Det handlar om företag och organisationer som vill förbättra verksamhetens och medarbetares akademiska kompetens. Tanken är att industridoktorandens forskarutbildning ska bygga broar, öka förståelsen mellan branscher och akademi samt ge insikt i vetenskapens villkor.
Industridoktoranden kan (om arbetsgivaren är med på det) få längre tid för att genomföra sin forskarutbildning än de vanliga fyra–fem åren. Och också här sticker Niklas Wykman ut genom att han kunde ägna hela 13 år åt sin forskarutbildning kombinerat med poster inom finansdepartementet och en period som riksdagsledamot.
Om vi tittar närmare på hur det började var Wykman 2013 anställd som politiskt sakkunnig i finansdepartementet, Anders Borg (M) var finansminister och formellt den högste ansvarige för att avtal slöts mellan departementet och Örebro universitet.
Regeringsskiftet 2014 innebar att Wykman fick lämna jobbet som politiskt sakkunnig, i stället valdes han in i riksdagen. Men finansdepartementet som nu styrdes av Magdalena Andersson (S) ändrade inte villkoren för forskarutbildningen, departementet förblev en pålitlig finansiär.
”Han har sluppit det som kan drabba industridoktorander, nämligen att arbetsgivare tröttnar på att betala och bryter sin del av avtalet.”
Han har sluppit det som kan drabba industridoktorander, nämligen att arbetsgivare tröttnar på att betala och bryter sin del av avtalet. 2022 när Wykman blev finansmarknadsminister i Ulf Kristerssons (M) regering fortsatte finansieringen från finansdepartementet och han kunde kombinera forskarutbildningen med att vara statsråd i nämnda departement.
I en intervju i Altinget har han försäkrat att regeringsarbetet alltid har kommit först. Ja fattas bara, med tanke på att en minister förväntas att stå till förfogande dygnet runt.
Och det finns ingen anledning att betvivla att Wykman under åren slitit hårt med dubbelarbete, som minister och som doktorand. Man får väl också anta att det under de 13 åren, enligt intentionerna gällande industridoktorander, har skett en del brobyggande, att det har utbytts erfarenheter och skapats kontakter mellan Örebro universitet och finansdepartementet.
Departementet har alltså gjort en ovanlig och uthållig satsning på att öka den akademiska kompetensen genom en egen industridoktorand.
Akademiska meriter är ju generellt eftersträvansvärda i den politiska sfären, vilket förmodligen förklarar att ministrar avslöjas med hitte-på-meriter i sina cv:n. Senast var det utbildningsminister Simona Mohamsson (L) som utan täckning påstod sig ha en masterexamen från Åbo akademi. Och det finns något förbryllande paradoxalt över politikers förhållande till akademisk kompetens.
Parallellt med att stoltsera med akademiska meriter märks en vana att i det politiska arbetet och beslutsfattandet öppet strunta i forskningen.
Den sittande regeringen har närmast excellerat i att nonchalera forskning inom områden som exempelvis straffrätt och klimatfrågor. Nyligen avfärdade finansminister Elisabeth Svantesson (M) (ekonomie licentiat) kaxigt Finanspolitiska rådets skarpa kritik mot regeringens finanspolitik. Att rådets analys bygger på forskningsbaserade expertutlåtanden hade ingen betydelse.
Gärna akademisk kompetens och till och med satsningar på en ”departementsdoktorand”, men respekt för forskningsresultat gäller endast så länge de inte står i vägen för den ovetenskapliga politiken.
