Jag har länge funderat över begreppet universitetslärare. Lärare är ett behörighetsgivande legitimationsyrke som kräver flera års utbildning innan en person får använda titeln. Ändå används universitetslärare om personer som undervisar i högre utbildning trots att de ofta har en förhållandevis kort högskolepedagogisk utbildning, alternativt ingen lärarutbildning alls. När ordet lärare används för alla som undervisar, riskerar vi att urvattna en profession som bygger på utbildningsvetenskaplig kompetens.
Ewa-Charlotte Faarinen
Universitetsadjunkt, Luleå tekniska universitet
Det finns skäl att ifrågasätta hur vi använder titeln universitetslärare. Ordet lärare har en tydlig koppling till en utbildning och ett yrkesansvar som inte alla inom högre utbildning delar. Den som undervisar på universitet utan lärarutbildning utför en viktig uppgift men är inte lärare i egentlig mening. När begreppet används brett tappar det sin innebörd och förminskar det professionella värde som lärarutbildningen står för.
”Att använda begreppet universitetslärare väcker frågor om vad vi egentligen menar med att vara lärare och vilken kompetens som ska värderas i undervisningen på universitet och högskolor.”
Att undervisa handlar inte enbart om att förmedla kunskap, utan om att skapa förståelse, stimulera reflektion och stödja olika sätt att lära. Det kräver pedagogisk skicklighet och didaktisk medvetenhet, färdigheter som inte alltid följer automatiskt med expertis inom ett ämne. Att använda begreppet universitetslärare väcker frågor om vad vi egentligen menar med att vara lärare och vilken kompetens som ska värderas i undervisningen på universitet och högskolor.
En person som idag kallas universitetslärare kan vara en forskare, ingenjör eller konstnär med djup ämneskunskap men utan formell pedagogisk skolning. När vi använder ordet lärare om alla som undervisar, oavsett utbildning, förskjuts också vår förståelse av vad läraryrket innebär. Språket formar verkligheten. Om begreppet breddas till att omfatta vem som helst som undervisar, riskerar vi att förlora respekten för den utbildningsvetenskapliga kompetens som krävs för att faktiskt bli lärare.
Det finns mig veterligen ingen annan yrkeskår där man blir behörig genom att vara expert inom ett helt annat område. En person som är expert på programmering kan börja undervisa på universitet och genast kallas universitetslärare, trots att personen saknar lärarutbildning. Men en person som undervisar i programmering på universitetet kan aldrig kalla sig universitetsprogrammerare. Vi kan göra samma tankeexperiment och jämföra med vem som skulle få kalla sig exempelvis universitetsläkare eller universitetsarkitekt.
Det framstår för mig som motsägelsefullt. Den som har djup ämneskunskap men ingen pedagogisk utbildning får använda lärartiteln, men inte vice versa. På så sätt förlorar läraryrket sin särskilda status, samtidigt som pedagogisk kompetens riskerar att betraktas som mindre viktig inom akademin.
Lärare har länge kämpat för att professionen ska erkännas som just det: en profession. En legitimation innebär ansvar, men också erkännande. Den markerar att yrket vilar på vetenskaplig grund, etiska principer och beprövad erfarenhet men inte enbart på ämneskunskap. Att undervisa handlar om mer än att kunna sitt ämne.
Det handlar inte om att ifrågasätta ämnesexperternas kompetens, utan om att värna den pedagogiska yrkesrollen. Att undervisa på universitet och högskolor är en viktig uppgift, men det är inte samma sak som att vara utbildad lärare. Pedagogisk skicklighet och utbildningsvetenskaplig kompetens är något man utbildar sig till, inte något man automatiskt får genom att vara expert inom sitt ämne. Att använda begreppet universitetslärare innebär en risk att yrkesrollen lärare förlorar sin tyngd och mening. Läraryrket är en profession som bygger på pedagogisk kompetens, inte bara på vad man undervisar i utan på hur man gör det.
”Läraryrket är en profession som bygger på pedagogisk kompetens, inte bara på vad man undervisar i utan på hur man gör det.”
Om vem som helst kan kallas lärare urholkas den status och det ansvar som följer med legitimationen. Det sänder också en olycklig signal till de lärarstudenter som utbildas inom akademin: att deras fleråriga utbildning kanske inte behövs, att undervisning är något man kan göra utan att ha tränats i det. I längden riskerar det att minska intresset för lärarutbildningen och underminera det professionella kunnande som utbildningen faktiskt representerar.
Att införa en ny titel, som universitetsutbildare, för den som undervisar inom högre utbildning skulle synliggöra den pedagogiska kompetens som särskiljer läraryrket. Det skulle tydliggöra rollerna och värna om professionens kärna.
Ewa-Charlotte Faarinen
Universitetsadjunkt inom matematikens och naturvetenskapernas didaktik, Luleå tekniska universitet
