Mateusz Sosnowski delar rum med två kollegor på avdelningen för filosofi vid KTH. Men i dag är det bara han här. Han är brand- och riskhanteringsingenjör på Södertörns brandförsvarsförbund och forskar vid KTH i samverkan med insamlingsstiftelsen Brandforsk.
Han pratar lugnt, metodiskt och mycket. Det han gör som doktorand är att med hjälp av filosofin undersöka underliggande värderingar som styr likvärdigt och tillfredsställande skydd mot olyckor. Målet är att ta fram ett underlag för ett mer medvetet, reflekterat och rättvist brandriskarbete som system och förhoppningen är att det ska resultera i en bredare debatt och översättas till konkreta rekommendationer för räddningstjänsten.
Problemet, eller strulet, som han uttrycker det, ligger i organisationen som sådan där hans forskning ”kanske inte alltid är tydlig och motiverad utifrån att man inte har helhetsbilden”. Även om till exempel andra enhetschefer kan se att det finns en poäng med forskningen så blir det en fajt om resurser där Mateusz Sosnowski med sin kompetens och sin tid kan bidra mer på andra sätt som upplevs mer akuta än forskningen.
Den lösning han har är finansierad för en licentiatavhandling. Han började 2022 och har ett år kvar med det nuvarande trepartsupplägget. Hans förhoppning är att det ska gå att förlänga doktorandtjänsten eller att hitta någon annan som finansierar. Han säger att en del av poängen med att vara industridoktorand är att utmana sig själv.
Snabbt lägger han till att den stora utmaningen är att få tillräckligt med tid som inte är upphackad och att han redan i förväg visste att det skulle bli ”stökigt”. Han tackar sin förstående chef för att det ändå har funkat.
I rummet på KTH är skrivbordet som står precis innanför dörren, välstädat och tomt sånär som dator, två skärmar, några böcker och några legosaker. På en smal hylla ovanför syns inramade fotografier där lego-temat återkommer i form av Batman-figurer. En brun portfölj står på golvet vid hans sandalprydda fötter.
Överenskommelsen mellan parterna innebär att arbetsgivaren, Södertörns brandförsvarsförbund, förbinder sig att frigöra Mateusz Sosnowski på 50 procent.
– Det har jag gömt mig bakom, eller visat på att: ”Vänta nu, den senaste tiden har jag inte fått de 50 procenten för att jag har fått en massa andra saker att göra”. Det är helt okej, men någonstans måste man få tillbaka tiden eftersom avtalet säger att det ska vara över tid, säger Mateusz Sosnowski.
I teorin skulle han kunna ägna sig 100 procent under två år åt forskningen, men det är inte det som är meningen. Däremot har han kunnat visa att han under tre års tid bara har lagt 40 procent. Det har han sagt till sin närmaste chef som har sagt: ”Bra, då frikopplar vi dig från allt annat och så får du 80 procent det sista året.”
Det är Mateusz Sosnowski tacksam för så nu är han på KTH varje dag, men den stora organisationen förstår inte, vill inte, ser inte vitsen med att han inte ska vara användbar som arbetskraft under den här perioden.
– Poängen med det här upplägget är att jag ska jobba, på mina övriga 50 procent, med något som har med forskningen att göra. Potentiellt kan man få mycket synergier, slår Mateusz Sosnowski fast.
Han säger att han tänker holistiskt, är snabb, analytisk och högproduktiv, och att hans frågeställning är strategisk och potentiellt inriktande till sin natur.
– Därför föll det sig naturligt att den nya, politiskt tillsatta, förbundsdirektören var ansvarig och agerade som bollplank för forskningen. Det fungerade jättebra till en början. Efter något år gav hon uttryck för att ”filosofi är svårt” och att hon inte förstod poängen med inriktningen. Plus att det inte fanns några konkreta resultat och i princip bara kostar pengar, säger Mateusz Sosnowski om förbundsdirektörens tankar.
Avtalet han och arbetsgivaren ingått innehåller en klausul som innebär att det bara är han som kan avsluta avtalet. Upplägget betyder att arbetsgivaren betalar lönen och eventuella traktamenten i samband med resor. Brandforsk betalar alla övriga omkostnader till lärosätet, KTH, och även exempelvis konferenser, kurslitteratur. Brandforsk betalar också KTH för handledningstid och själva arbetsplatsen.
– Det är en stor investering över fyra år och förra året skulle vi spara ungefär 30 miljoner kronor och har ytterligare sparkrav framåt. Så jag får fightas och motivera det jag gör. Men egentligen är det jag gör en win-win för organisationen som sådan.
Universitetsläraren har sökt förbundsdirektören Cecilia Uneram men hänvisas till räddningschefen Henrik Lindström som tog över som ”resultatuppföljare” för Mateusz Sosnowskis forskning och agerar bollplank vid behov.
– Som det ser ut nu ekonomiskt så skulle jag säga att våra förutsättningar att ha industridoktorander är rätt snäva, rätt dåliga. Det var mer görbart för tre år sedan när vi gick in i den här överenskommelsen, säger Henrik Lindström.
Snabbt påpekar han, precis som Mateusz Sosnowski, att forskningen innebär en win-win-situation hur man än vrider och vänder på det. Både för organisationen och Mateusz Sosnowski. Henrik Lindström talar om en smakfull fusion mellan produktion och innovation och att forskningen får en skjuts genom en tydlig förankring i arbetslivet samtidigt som de får ett forskningsperspektiv på det de gör inom Södertörns brandförsvarsförbund.
Men han erkänner att han och Mateusz Sosnowskis närmaste chef, som har varit pådrivande och verkligen har velat det här, inte ”fullt ut förankrade” projektet i organisationen.
– Vi lyckades inte visualisera och beskriva det som skulle ske. När det då stramas åt och blir kärvare tider och man skär lite här och lite där, då kommer det förstås kollegor som undrar vad det är som händer. Så vi har fått lappa ihop det kommunikativa gapet som vi kanske själva skapade innan vi gick in i det här, konstaterar Henrik Lindström.
Claudia Jiménez Guala, förbundsjurist på SULF, menar att industridoktoranders situation är svår eftersom upplägget bygger på att de avtal som tecknas mellan lärosätet och arbetsgivaren inte alltid, eller snarare ganska sällan, reglerar det trygghetsmässiga, som hon säger det.
– Om du är inskriven som doktorand vid ett lärosäte så har du en plats och du har rätt att nyttja den tills du har doktorerat. Men en industridoktorand kan oftast sägas upp från sin anställning. Det påverkar utbildningen som man har förbundit sig att uppfylla gentemot lärosätet, säger Claudia Jiménez Guala.

Claudia Jiménez Guala
Förbundsjurist på SULF
Hon beskriver det som att industridoktorander hamnar i ett vakuum mellan två olika system, det arbetsrättsliga systemet och utbildningssystemet. Hon trycker också på att de i och med att de anses vara anställda inte kan ha ett starkare skydd än det som lagen om anställningsskydd ger en vanlig anställd. Därför är det möjligt att säga upp en industridoktorand, vilket dock inte gäller till exempel Mateusz Sosnowski.
Thomas Eliasson hade precis kommit hem från Kanada där han varit utbytesstudent på Department of Animal and Poultry Science på universitetet i Guelph, Ontario. Han skulle slutföra sitt masterarbete och fick höra om ett samarbete mellan SLU och Norrmejerier. Fokus skulle ligga på hela kedjan, från gård till ost. Han lockades av tanken på att det var ett industridoktorandprojekt, LivsID, ett regeringsuppdrag, med en grupp doktorander som skulle hålla ihop hela resan och av att kunna forska på heltid.
I april 2018 hoppade Thomas Eliasson så in i projektet och fick börja på Norrmejerier i Umeå. Syftet var att komma underfund med vilka bakterier som bidrar till ostens smak och struktur. Hela sommaren var Thomas Eliasson ute i fält, från Lomma i söder till Umeå i norr, eller i labbet för att samla in och sedan analysera prover.
– På hösten kändes det bra. Jag varvade mellan att vara lite grann på Norrmejerier och SLU där jag kunde hålla på med min forskning. På mejeriet gjorde jag några sidoprojekt och bekantade mig med företaget. Ganska snabbt insåg vi att jag måste lägga fullt fokus på projektet. Det var min chef där som framförde sin åsikt, att jag skulle lägga 100 procent på projektet eftersom jag rent tekniskt jobbade åt dem, säger Thomas Eliasson och påpekar att projektet och dess resultat var något som Norrmejerier skulle kunna använda sig av.
Ett första bakslag kom när han och de andra inblandade insåg att de skulle vara tvungna att göra om den studie som de hade gjort sommaren 2018. De hade för lite data och plötsligt var hela projektplanen ett helt år försenad. Så de samlade återigen in gräsprover hela sommaren, gjorde ensilage och analyserade. Men ensilaget ska stå i 100 dagar innan man kan röra i det så det som samlades in i slutet av säsongen 2019 var inte färdigt förrän runt jul samma år.
2020 var Thomas Eliasson fortfarande stationerad i Uppsala men åkte regelbundet upp till Umeå och till Norrmejerier. Den våren bestämdes att det var dags att börja skriva artiklar men all tid gick åt till att planera utfodringsförsöket och än en gång samla in gräs och göra ensilage. Sedan följde analyser, provtagning och väntan på att ostarna skulle mogna. Så höll det på ända in i 2023.
Han hamnade mitt emellan, han hann varken förbereda sig för att bli en specialist på Norrmejerier eller vara ute och presentera forskningen så mycket som han ville. Trots förutsättningarna lyckades han publicera två artiklar, skriva en doktorsavhandling och presentera arbetet på en lokal konferens vid SLU i Uppsala.
Under projektets gång saknades det resurser och han fick göra sådant som doktorander inte förväntas syssla med. Som att gjuta flera tusen agarplattor eller blanda många hundra liter med olika lösningar. Thomas Eliasson skulle ha varit färdig i april 2023 men det dröjde fram till september året efter.
– Jag fick två barn och dessutom blev både mamma och pappa sjuka i cancer. Han gick bort först och sedan mamma en månad efter att jag disputerade. Allt det bidrog till att mitt projekt förlängdes, förklarar Thomas Eliasson.
Han hävdar att arbetsgivaren, Norrmejerier, tjafsade om att han hade varit så mycket föräldraledig, om att han tagit ut semester på sommaren och att han tagit hand om sin pappa.
– Det är en diskussion man inte ska behöva ta och någon gång 2024 tog pengarna slut för Norrmejerier. Då sade de: ”Nu har du förlängt tillräckligt, nu måste du bli klar”. Jag försökte men gick in i väggen.
När Universitetsläraren pratar med Karin Hallin Saedén på Norrmejerier, Thomas Eliassons chef och handledare, säger hon att hon inte tycker att de hade kunnat göra något annorlunda.
– Att ge honom ännu mer tid hade varit svårt ur ett företagsperspektiv. 20 procent av tiden ska tillbringas på företaget då man ska göra andra saker än sitt doktorandprojekt, den tiden, ett år, bjöd vi på. Han fick fokusera på projektet. Jag ville att han skulle bli klar. Men någonstans går gränsen.
Hon menar att Thomas Eliasson fick mycket hjälp av dem och av SLU och tycker att Norrmejerier ställde upp så mycket de kunde. Hon påpekar också att alla doktorander är pressade på slutet av arbetet med en avhandling.
– Ibland måste man, även på ett företag, säga att nu är det good enough. Jag vill gärna jämföra med alla andra doktorander som vi har haft. Det är alltid en tuff tid på slutet men han kunde alltid prata med någon när det körde ihop sig så jag tycker att vi har funnits bakom honom, säger Karin Hallin Saedén.
Skillnaden på doktorand- och industridoktorandavtal
Ett doktorandavtal är helt fokuserat på akademisk forskning och i avtalet ingår institutionstjänst, till exempel undervisning.
Ett avtal för en industridoktorand innebär att doktoranden kombinerar sin forskning med ett arbete i ett företag eller en annan organisation.
Industridoktoranden är anställd av eller har ett nära samarbete med en organisation som inte hör till universitetet, för att lösa någon form av praktiska problem eller svara på frågeställningar genom forskning.
Den sista månaden satt Thomas Eliasson långt in på nätterna och steg upp tidigt på morgnarna.
– Det har satt sina spår. Jag lider fortfarande av brain fog. Vissa dagar får jag ingenting gjort.
Han berättar att han när det är som värst bara sitter och tittar in i väggen. Nu går det åt rätt håll men när han började i en global roll på Arla i Umeå, där han jobbar sedan januari 2025, då var det tufft. Han ville så gärna göra ett bra jobb, ville så gärna visa vad han kunde, men orken fanns inte. Det var nära att han gav upp.
Thomas Eliasson menar att projektet borde ha bromsats i tid och att Norrmejerier skulle ha skjutit till en månad eller två i slutet. Han önskar också att han hade fått mer stöd från SLU. I pandemins kölvatten föddes en möjlighet att förlänga projekttiden men någon sådan ansökan lämnades aldrig in. Det hade kunnat lösa finansieringsfrågan. I stället blev han erbjuden av Norrmejerier att förlänga, men oavlönat.
Då gick hans huvudhandledare in och betalade hans lön de sista månaderna med hjälp av ett stipendium.
– När doktorerandet var slut och jag började jobba på Norrmejerier så trivdes jag inte. Jag kom fram till att jag borde göra något helt annat, så jag sade upp mig.
Vi backar bandet till 2021. Då hittade Thomas Eliasson och hans fru en gård en bit utanför Umeå, i Vindeln. Hon var nästan klar med sitt doktorerande och kunde slutföra det sista på SLU i Umeå. En viktig pusselbit i flytten var att han hade en trygg anställning på Norrmejerier.
– Jag hade en dröm om att bidra till det norrländska jordbruket. Det blev inte riktigt så. Nu bidrar jag till norra Europas jordbruk, säger Thomas Eliasson med ett skratt och syftar på sitt jobb som mjölkkvalitetsexpert på Arla.
Han upplever att Norrmejerier inte var intresserat av hans kompetens. Han kände sig bortglömd och han konstaterar att många av hans industridoktorandkollegor var frustrerade även om hans fall var ett av de mer extrema.
– Det är inte särskilt tydligt vad det är som prioriteras när det handlar om industridoktorander. Är det att företaget ska få skola in någon i princip gratis? Eller är det att företaget ska bedriva forskning tillsammans med universitetet och samtidigt utbilda?
Han har inga svar på sina egna frågor men skulle gärna se tydligare riktlinjer för hur industridoktorandprojekt ska bedrivas. Hans bild är inte att den diskussionen lever. Visst, det var det han och hans doktorandkollegor pratade om när de sågs. Men tystnaden var kompakt när det kom till de personer som faktiskt har något att säga till om, som cheferna på företagen eller de akademiska handledarna.
– SLU hade väldigt dålig insyn i vad som hände och när det väl blev problem hade de inte riktigt mandat att göra något. Det var som om avtal inte betydde något.
Thomas Eliasson säger eftertänksamt att han i stort sett hela doktorandtiden bar med sig känslan av att inte räcka till. Han satt på två stolar och kände att ingen kunde hjälpa honom. Till slut fick han ändå hjälp av SULF.
– Hade jag inte haft det stödet hade jag säkert skrivit under något knäppt avtal.
Tvist i Arbetsdomstolen
Universitetsläraren har tidigare skrivit om den industridoktorand som sades upp på grund av arbetsbrist och sedan stämde arbetsgivaren.
Efter att SULF inledde en tvist i Arbetsdomstolen nådde parterna en överenskommelse där doktoranden fick 22 månadslöner. Det gällde inte doktorandfinansieringen utan reglerade anställningsförhållandet.
