En pågående studie vid Göteborgs universitet utgår från de allra rikastes klimatavtryck. Man studerar olika möjligheter att införa ett inkomsttak, beskriver Jayeon Lee, forskare i socialt arbete som ligger bakom studien.
Hon inser hur främmande och – för den delen – verklighetsfrånvänt det kan låta med inkomsttak. Som policyinstrument varken finns eller diskuteras det. Jayeon Lee ser sin studie som ett startskott för en diskussion om extrem rikedom.
– Det pratas mycket om bidragstak och det är också ett forskningsområde som är nära mitt hjärta, men det är också dags att prata om inkomsttaken.
Rullskidorna som står lutade mot väggen är inte Jayeon Lees. Hennes man lånade dem av en anhörig för att träna inför Vasaloppet förra vintern. Men när skidorna väl kånkats hem på tåget från Göteborg till Skåne där familjen bor, började det snöa i Sydsverige. Så nu har de hjulförsedda laggen stått i hennes arbetsrum ett halvår efter att de fick följa med på returresan. Det har inte blivit av att lämna tillbaka dem än.
Den här arbetsdagen har Jayeon Lee läst ett doktorandarbete på morgontåget upp till Göteborg och haft ett två timmar långt digitalt möte. Hon åt lunch med en kollega, föreläste för kuratorstudenter om sjukförsäkringen på eftermiddagen och kommer nu direkt från ett boklanseringsmingel. Full fart som vanligt, säger hon nästan andfådd och låser upp dörren till institutionen för socialt arbete. Det har blivit sen eftermiddag och glest med människor här på våning fyra.
– Det brukar vara så i Göteborg. Jag är här två dagar i veckan och har väldigt mycket bokat, med undervisning och möten.
Jayeon Lee har veckopendlat till sin arbetsplats från gården utanför skånska Kävlinge de senaste två åren. Pendlandet utgör en del – om än en ganska liten sådan – av det egna klimatavtrycket. Ett avtryck som är alldeles för stort, konstaterar hon och beskriver en skuldkänsla.
För 16 år sedan var hon några år över tjugo och tog ett livsavgörande beslut. Efter att ha läst en socionomutbildning hemma i Sydkorea ville hon lära sig mer om den nordiska välfärden. Det blev en flygresa.
– Jag ville veta allt om den berömda svenska välfärdsstaten och kom hit som masterstudent. Sedan träffade jag min man, skaffade familj och tänkte inte så jättelångt kring hur det skulle bli när mina föräldrar åldras och allt det där.
Det är alltså inte veckopendlandet som sätter störst press på klimatet för Jayeon Lees del.
– Jag åker till Sydkorea vartannat år, som minst. Och när inte jag åker dit kommer mina föräldrar eller min bror hit. Så det är ju ett stort avtryck. Det känns inte alls bra.
Därför har hon helt enkelt slutat med alla andra flygresor, privat och i jobbet. Hon tar tåget till konferenser i Europa och skulle aldrig ens fundera på att åka på en i Kanada eller Australien.
– Även om det skulle vara det absolut allra bästa sammanhanget jag kan tänka mig som forskare. Jag skulle stå över.
Hemma på gården har hon både höns och getter. Familjen odlar och har en tanke om självhushållning och permakultur, säger Jayeon Lee. Från en plastpåse på skrivbordet bjuder hon på gula och röda tomater som de odlat själva.
– Jag försöker leva hållbart men samtidigt är det så väldigt mycket man måste köpa när man odlar. Vi har bil med släp, suckar hon.
Hon är enbarnsförälder men inte av klimatskäl, säger hon på skämt.
– Jag har faktiskt dragit det kortet när min dotter frågar varför hon inte har syskon. Någon gång har jag svarat att det är av klimatskäl.
Jayeon Lee beskriver sig som välfärdsforskare. Hennes avhandling handlar om a-kassan och hon föreläser om sjukförsäkringen. Efter disputationen fick hon med tiden en insikt och började fundera kring fattigdom, och hur det kommer sig att den fortfarande inte är bekämpad. Inte globalt, inte i Sverige.
– Och det hänger alltså ihop med extrem rikedom. Så, i stället för på själva klimatkrisen, har jag ett fokus i min forskning som handlar om hur vi kan förstå extrem rikedom som ett socialt problem. Vi har pratat om fattigdom och bekämpning av fattigdom i decennier och vi kommer ju ingenvart.
En rapport från organisationen Oxfam, som handlar om de senaste 35 åren, visar att utsläppen från de allra rikaste personerna i Sverige har ökat mer jämfört med de utsläpp som medelsvensken står för. Den rikaste enprocenten har ökat sina utsläpp med 24 procent. Den rikaste 0,1-procentens dito har ökat med 44 procent. I ett inslag från Sveriges Radio Ekot beskriver en talesperson för Oxfam hur en ”ultrarik” person släpper ut lika mycket på ett år, som en medelsvensk gör på tre decennier. Förmögenhetsskatt för de allra rikaste, höjd flygskatt samt beskattning av privatflygplan och lyxjakter vore därför en bra idé, enligt Oxfam.
För sakens skull får Jayeon Lee beskriva vad en extremt rik person egentligen är, utifrån hur det definieras i hennes forskning. Eftersom det inte finns ett förmögenhetsregister att utgå från sedan förmögenhetsskatten avskaffades i Sverige 2007, utgår hon från förvärvsinkomst.
– Jag tänker framför allt utifrån hur det är fördelat. I olika sammanhang används olika definitioner men för enkelhetens skull kan vi tänka på enprocentare, alltså den rikaste enprocenten i samhället. De tjänar ungefär 2,5 miljoner per år. Man kan tycka att det inte är jättemycket. men om man tänker på förvärvsinkomst, är det där strecket är. Eller så kan man tänka på 0,1-procentare. Då handlar det om ungefär 6 miljoner, säger hon.
Forskar om extrem rikedom
Jayeon Lee är forskare i socialt arbete. Hon doktorerade med en avhandling om a-kassan och har forskat på det svenska socialförsäkringssystemet. För tillfället studerar hon extrem rikedom utifrån tesen om det som ett socialt problem. Specifikt handlar det om extremt rikas klimatavtryck och tanken om att införa ett inkomsttak för den procent som tjänar mest i samhället.
Forskning inom socialpolitik eller välfärd – redogör Jayeon Lee för – har inte fokuserat på den rikare änden av fördelningen särskilt mycket. Som välfärdsforskare försöker hon därför förstå hur extrem rikedom kan ses som ett socialt problem, eller snarare ett ekosocialt problem, om det går att göra något åt det och i så fall vad.
– Så länge grundtanken är att ekonomin ska och kan växa hela tiden och så länge vi tänker att vi måste göra pajen större och större för att kunna adressera fattigdom, är ju inte de allra rikaste ett problem. De uppfattas snarare som en lösning.
Hon menar att det är dags att testa en annan väg.
– Nu vet vi bättre att vi har planetära gränser som vi bör hålla oss inom. Då blir det viktigare att fördela det som redan finns, att göra något åt de som lever i överflöd.
Sammanslaget handlar det om hur extremt rika påverkar klimatet som individer, men också som kollektiv. Ju mer pengar man tjänar, desto högre konsumtionsbaserat utsläpp i form av till exempel resor eller bostadsköp i olika delar av världen. Helt enkelt så kallad lyxkonsumtion, som Jayeon Lee beskriver det. Samtidigt sitter de allra rikaste personerna också på en betydande del av beslutsmakten över vad resurserna ska användas till. Vad som ska tillverkas och vad människor ska sysselsätta sig med, fortsätter hon.
– De med mycket kapital och som sitter på de olika beslutsposterna låser in oss andra. Om man tänker på till exempel fortsatt investering i olja och gas, strömmar pengarna fortfarande in varje minut till den fossila industrin. Vi har inte stängt av kranen.
Att en forskare inom socialt arbete studerar det här kan verka underligt, säger hon frågande till sig själv. Men det handlar inte om att mäta utsläppsmängder, det är redan gjort. Kunskapen om att extremt rika orsakar utsläpp i högre grad än icke extremt rika är också känd. Det hon undersöker är i stället vad som kan göras.
Och det är där någonstans som inkomsttak kommer in i bilden. Med sin pågående studie vill Jayeon Lee fånga allmänhetens uppfattning och förståelse kring ojämlika utsläpp. Hur människor uppfattar olika inkomstgruppers bidrag till klimatförändring, vad man tycker om själva idén med inkomsttak och vad man tror och tycker är politiskt möjligt att genomföra. I våras gjordes en intervjustudie. Nu följs den upp med en enkätundersökning.
I pilotenkäten får respondenten välja vilket av olika alternativ till inkomstbeskattning hen föredrar. Vissa alternativ är mer extrema än andra. Som till exempel att inkomster över 2,5 miljoner kronor ska beskattas fullt ut. Ett annat, lite mildare alternativ, är motsvarande skatt på inkomster över 6 miljoner och i ett annat dras gränsen vid 10 miljoner. Utifrån en tidigare enkätundersökning har Jayeon Lee fått fram att ungefär en fjärdedel av befolkningen tycker att ett inkomsttak av något slag är ett bra förslag. En fjärdedel tycker varken eller och resten såg det som en generellt dålig idé.
I och med att idén var främmande för många respondenter, vill hon i den nya studien pröva om människors inställning till inkomsttak förändras beroende på vad de extra skattepengarna går till. Är man mer benägen att betala skatt om den går till militär utrustning eller klimatsatsningar? Finns det en viss nivå som de flesta i Sverige tycker är ett bra inkomsttak? Eller är det helt enkelt bara själva inkomsttröskeln i sig som skapar motståndet?
Själv har Jayeon Lee inte funderat färdigt kring vilken nivå för inkomsttak hon tycker skulle vara rimlig.
– Den frågan ställde jag ju till alla intervjupersoner men inte till mig själv faktiskt.
Hon tänker en stund.
– Jag får nog återkomma, men jag skulle definitivt sätta antingen 2,5 miljoner eller lägre. Jag tror att 6 miljoner är alldeles för mycket.
Eftersom hennes forskningsfrågor rör sig ideologiskt åt vänster är det naturligt att få frågor om det från respondenter, säger Jayeon Lee. Så länge det finns utrymme att resonera kring ideologi, ser hon inga problem med att en forskare har värderingar.
Självklart – tror hon – präglas forskningsagendor av åsikter och frågor som forskaren brinner för, och av forskarens värderingar.
– Men när jag uttalar mig som forskare och när jag ska kommunicera eller förmedla min forskningsbaserade kunskap vill jag inte börja med att säga att jag är politiskt vänster. För det är inte det som är viktigast.
En forskare som är immun mot samhällsdiskussioner existerar inte, förtydligar hon.
– Jag är kritisk till forskare som vill framstå som helt neutrala. Det tycker jag är jättekonstigt. Vad är det för illusion av neutralitet du vill upprätthålla?
Jayeon Lee lyfter fram en bild av akademin som politiserad där kunskap är en politisk måltavla.
– Så hur kan du då som forskare upprätthålla dig som helt immun mot alla de samhällsdiskussionerna. Det tycker jag också är lite verklighetsfrånvänt om någon nu har en sådan hållning.
Datainsamlingen i Jayeon Lees pågående enkätstudie sker under december 2025 och januari 2026.
Jayeon Lee…
… är universitetslektor vid Göteborgs universitet. Hon är uppvuxen i Sydkorea och kom till Sverige för 16 år sedan för att studera.
Fritiden spenderar hon helst utomhus och hon gillar att odla. Ibland tränar hon thaiboxning, den enda sport hon någonsin intresserat sig för.
Jayeon Lee bor på en gård utanför Kävlinge i Skåne med man och barn.
