Regeringen har tillsatt en utredare för att titta på om den akademiska friheten i Sverige är hotad. Detta är en kär gammal fråga som dyker upp i forskningssystemet från tid till annan. Det kan vara på sin plats att först faktiskt definiera vad akademisk frihet är för att sedan föreslå hur den ska försvaras. Många hävdar att definitionen är komplex, och gör längre utläggningar om begreppet medan andra har hållit sig kortare.
Joakim Amorim
Doktor i fasta tillståndets fysik och programchef på Stiftelsen för strategisk forskning, SSF
En enkel definition hittas i Högskolelagen:
”För forskningen ska som allmänna principer gälla att: forskningsproblem får fritt väljas, forskningsmetoder får fritt utvecklas, och forskningsresultat får fritt publiceras”. Andra enkla definitioner kan till exempel representeras internationellt av UUAP: ”Undervisning: frihet att diskutera alla relevanta frågor i klassrummet; Forskning: frihet att utforska alla vägar för vetenskap, forskning och kreativt uttryck och att publicera resultaten av sådant arbete; Intramuralt tal: frihet från institutionell censur eller disciplin när man behandlar frågor om institutionell policy eller handling; och Extramuralt tal: frihet från institutionell censur eller disciplin när man talar eller skriver som medborgare”.
Det är ganska lätt att omfamna de enkla definitionerna, mitt bestående intryck är att ytterst få vill att forskningen ska byråkratiseras, att forskarens integritet inte ska bestå eller att lärosätena inte själva ska välja vem de rekryterar. Icke desto mindre kompliceras allt som oftast denna fråga.
”…mitt bestående intryck är att ytterst få vill att forskningen ska byråkratiseras, att forskarens integritet inte ska bestå eller att lärosätena inte själva ska välja vem de rekryterar. Icke desto mindre kompliceras allt som oftast denna fråga.”
Om vi stipulerar två olika sidor som har olika perspektiv på akademisk frihet kan vi sätta statsmakten på ena sidan och akademin på andra. Min bild är att båda dessa sidor ibland frångår den enkla definitionen av akademisk frihet och därmed blandar ihop begrepp i onödan.
Om vi börjar med statsmakten så kommer det ofta medskick, via regleringsbrev och forskningsfinansierande myndigheter, som kan upplevas som onödiga ingrepp i den akademiska friheten. Till exempel har det under de senaste åren varit mycket fokus på ”open access” där väldigt detaljerade instruktioner framförs om hur forskare ska publicera sig. Argumenten som framförs för ”open access” är egentligen inte vetenskapliga utan är argument som har med de vetenskapliga förlagens vinst och allmänhetens tillgång till forskningsresultat att göra. Att förlag har stora avanser kan naturligtvis sticka i ögonen men det är inget vetenskapligt argument för bättre eller friare forskning. När det gäller allmänhetens tillgänglighet så är det enligt Högskolelagen lärosätenas uppgift att ”samverka med det omgivande samhället för ömsesidigt utbyte och verka för att den kunskap och kompetens som finns vid högskolan kommer samhället till nytta”, vilket faktiskt kan göras utan att allmänheten får tillgång till de senaste forskningsartiklarna.
Mitt argument är inte att ”open access” nödvändigtvis är dåligt utan att instruktionerna som går till den fria forskaren faktiskt inte rimmar med det som står i Högskolelagen (”forskningsresultat får fritt publiceras”). Det vill säga med ovanstående enkla definition av akademisk frihet så skulle detta betraktas som ingrepp i densamma och egentligen kunna undvikas genom att låta forskarkollektivet själv välja var och hur de publicerar sig.
Kanske är det så att det som instruktion räcker med vad som står i Regeringsformen – att man som forskare i offentlig tjänst ska iaktta ”saklighet och opartiskhet”.
Om vi tar den andra parten, akademin, så är ”elefanten i rummet” när det gäller akademisk frihet utifrån akademins perspektiv tilldelningen av forskningsmedel – forskningsfinansieringen. Jag menar att forskningsfinansiering inte har med akademisk frihet att göra, i alla fall inte i en svensk kontext. All tilldelning av anslag är faktisk politisk; polisens vs vårdens anslag precis som Vetenskapsrådets vs Vinnova:s anslag.
Det finns naturligtvis en anledning till att till exempel Energimyndigheten har ett forskningsanslag som har en viss storlek vilket blir ett golv för hur lite forskning som minst ska satsas på inom energiforskning. Om sedan universitetsforskare själva väljer att lägga ytterligare av universitetens anslag på detsamma så är det inget hinder. Poängen är att någon måste välja hur mycket medel som läggs på de olika forskningsfinansiärerna Vetenskapsrådet, Vinnova, Energimyndigheten respektive Formas. Denna någon kan rimligen bara vara politiken, eller i förlängningen den svenska medborgaren, precis som för polisen eller vården.
Akademisk frihet kan inte innebära att alla forskare ska ha rätt till lika mycket skattemedel, lika lite som det kan betyda att alla forskningsområden ska prioriteras helt lika. Trots detta framförs tidvis att prioriterade satsningar på särskilda områden kan ses som ett hot mot akademisk frihet.
”Det vore en välgärning om diskussionen höll sig inom den enkla definitionen av akademisk frihet. Likväl som att inga byråkrater bör styra hur forskare ska forska, vilken metod de använder eller hur de publicerar sig, likväl borde forskare finna sig i att samhället och politiken styr hur mycket medel som fördelas till forskning och via vilka kanaler.”
Det vore en välgärning om diskussionen höll sig inom den enkla definitionen av akademisk frihet. Likväl som att inga byråkrater bör styra hur forskare ska forska, vilken metod de använder eller hur de publicerar sig, likväl borde forskare finna sig i att samhället och politiken styr hur mycket medel som fördelas till forskning och via vilka kanaler. Om dessa ramverk hålls blir diskussionen om akademisk frihet mycket lättare.
Joakim Amorim
Doktor i fasta tillståndets fysik
Programchef på Stiftelsen för strategisk forskning, SSF
