AI-kejsaren är gammal och naken

Hur AI kommer att ha påverkat utbildnings­väsendet om 10–20 år är naturligtvis omöjligt att veta. Osvuret är också bäst; AI är med allra största sannolikhet ingen fluga. Det finns dock några saker som talar för att den fullständiga revolutionen inte kommer att ske denna gång heller, vare sig i barn- och ungdomsskolan eller i den högre utbildningen. Vi kan identifiera dessa faktorer genom att lära av dels historien, dels utbildningsvetenskapen.

För det första tycks det som att delar av ”den mänskliga pedagogiken”, som vissa forskare i utbildningsvetenskap talar om, bygger på lärande som sker i grupp. Redan innan vi etablerade skolor och akademier på det sätt vi känner dom idag organiserades ofta lärande i grupp. Det gjorde Sokrates, Platon, Aristoteles, Jesus, Muhammed, Buddha och fler därtill. Ett huvudskäl för detta är att det i gruppundervisning kan uppstå positiva synergieffekter genom att tankar och idéer bryts mot varandra, att motivation och studiedisciplin kan smitta mellan grupp­medlemmar, att vår tolerans för andra människor ökar och mer därtill. Så länge vi har en målsättning att utbildning ska bidra till de studerandes bildning, fostran och daning till demokratiska, toleranta, förstående och empatiska samhällsmedborgare kommer vi med största sannolikhet fortsätta undervisa i grupper där lärare leder verksamheten, snarare än att vi lämnar varje studerande med en skinnersk AI-applikation eller en i tid och rum distanserad MOOC.

Utöver de pedagogiska skälen för gruppundervisning finns det – för det andra – ekonomiska och samhälleliga skäl till att undervisning i utbildningsväsendet fortsatt kommer ske i grupper. Gruppundervisningen är nämligen utbildningsanordnarens enda sanna stordriftsfördel. Ju fler studenter som kan undervisas av samma lärare vid samma tidpunkt, desto lägre styckkostnad. Vänder vi oss till barn- och ungdomsskolan uteslutande var detta också ett skäl till att folkskolan inrättades 1842. Utöver önskan att lära barnen att läsa, skriva och räkna, var ett motiv att också ordna daglig tillsyn över barnen när föräldrarna arbetade. Detta behov kvarstår med största sannolikhet även åren 2025, 2035 och 2045.

För det tredje finns en kunskapsteoretisk dimension som genererar motvikt till den fullständiga AI-revolutionen. Enligt visst filosofiskt tänkande krävs för att vi människor ska ha kunskap om något (i) att vi håller det för sant, (ii) att det också är sant i verkligheten samt (iii) att vi har goda skäl att tro att det är sant. Att vi som individer har kunskap om en viss sak utgör basen för vårt kritiska tänkande. När någon gör ett motsatt påstående till något vi håller för sant, då väcks en kritisk instinkt i oss och vi ifrågasätter utsagan.

Undervisande lärares huvuduppgift är att förmedla kunskaper till de studerande. Det innebär att det åligger lärare att få studenten att hålla vissa fakta för sanna, att stå som garant för att dessa fakta också är sanna i verkligheten samt ge studenterna goda skäl att också tro att det är sant. Trots att våra studerande, oavsett nivå i utbildningsväsendet, kommer kunna inhämta kunskaper via AI är det långt ifrån säkert att det kommer leda oss till slutsatsen att lärare ska sluta förmedla kunskaper. Mycket talar för att det blir precis tvärtom, att vi snarare kommer fästa större vikt vid lärares kunskapsförmedling. Detta gäller kanske i synnerhet att ge de studerande skäl för att hålla vissa saker för sant, för att därigenom också kunna upprätthålla ett källkritiskt förhållningssätt, även till utsagor som kommer från just AI.

Vi har alltså starka skäl att tro att AI inte kommer att revolutionera hur vi bedriver utbildning på det sätt många debattörer vill måla upp. Det kommer att påverka, men sannolikt inte så genomgripande som vissa tror.

Med detta sagt har naturligtvis AI redan reell påverkan på undervisningen. Det mest uppenbara dilemmat har gällt hur fusk kan och bör hanteras. Vissa har till och med föreslagit att högskolor helt ska sluta att examinera studenter och överlåta detta till framtida arbetsgivare. Regelverk och riktlinjer efterfrågas, gärna från staten.

Vad som är intressant att notera är att från lärare själva är det, med några få undantag, tyst i debatten. Kanske beror detta på att AI egentligen är en ganska simpel sak att hantera didaktiskt. Inför undervisning måste en lärare alltid ställa sig de didaktiska frågorna vad de studerande ska lära sig, hur de ska lära sig detta och varför de ska lära sig detta. De didaktiska frågorna kommer därför ibland ha svar som involverar AI, ibland ha svar som helt utesluter AI. Om en studerande måste lära sig vissa saker utantill i historia, för att kunskapen ska utgöra bas för hens källkritiska tänkande inom en domän, då kan examinationen av momentet inte baseras på att studenten använder AI. Om den studerande däremot ska lära sig att prompta på ett effektivt sätt, då kanske både kan och bör en kommande examination ske med hjälp av AI. På samma sätt gäller naturligtvis för själva undervisningen.

Mer komplicerad än så är faktiskt inte AI-frågan ur ett didaktiskt perspektiv, och för det behövs inga riktlinjer från staten. Det visste Comenius redan år 1657 och det har lärare i utbildningsväsendet vetat sedan dess.

Pontus Bäckström
Fil dr i pedagogik, affilierad forskare vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping