Ghana är en av de mer stabila demokratierna i Afrika, med en grundlag som slår fast att landet är en flerpartistat. Men för den akademiska friheten vid landets högskolor och universitet är situationen allt annat än stabil.
– Från politikens sida finns ett starkt intresse att styra tillsättningar i universitetens ledning och påverka vilka ämnesområden vi prioriterar, säger Akosua Adomako Ampofo under en paus i konferensen ”A Week on Academic Freedom” vid Uppsala universitet.
För fem år sedan ställdes hon och hennes kollegor vid University of Ghana i huvudstaden Accra – och även andra statliga universitet i landet – inför ett påtagligt hot mot den akademiska friheten och universitetens självständiga ställning. Regeringen hade under ett par år visat att den ville ha mer inflytande i styrningen av de 15 statliga universiteten i landet
– Politikerna tyckte att universiteten började bli för självständiga när det kom till styrning och ekonomiskt beslutsfattande. De statliga lärosätena finansieras med allmänna pengar, därför ansåg de att de borde ha mer kontroll.
Regeringen var också missnöjd med hur universiteten hanterat de studentprotester som uppstått vid några lärosäten. Höjda studieavgifter, brist på föreläsningssalar och otillräcklig utrustning hade lett till missnöje. Likaså anklagelser om att säkerhetspersonal agerat våldsamt mot studenter.
För att stärka sitt inflytande lade regeringen fram Public Universities Bill – ett lagförslag med syftet att stärka statens kontroll över universitetens styrning, administration och ekonomi. I förslaget ingick bland annat att Ghanas president ska utse en majoritet av medlemmarna i universitetsrådet, det styrande organet på varje lärosäte.
Universitetslärarnas fackförbund University Teachers Association of Ghana (UTAG) motsatte sig lagförslaget och menade att det stred mot grundlagen och hotade såväl den akademiska friheten som universitetens autonomi. Förbundet markerade också att den akademiska friheten är grundläggande för att säkerställa kunskapskvalitet och tillförlitlig forskning.
Vid ett av de tidiga större möten som University of Ghanas UTAG-avdelning sammankallade för att diskutera lagförslaget – i september 2020 – deltog Akosua Adomako Ampofo och flera andra universitetsanställda som hade invändningar.
– Jag reagerade starkt mot förslaget. Jag tänkte att det här är helt galet, säger hon.
Akosua Adomako Ampofo
Professor, University of Ghana
Fler möten följde.
– Några av oss var mer högljudda än andra och satte press på ledarna i UTAG att agera. University of Ghana har alltid legat i framkant i försvaret av den akademiska friheten och andra frågor. Vi finns i huvudstaden och många av våra medlemmar har bra kanaler till politiker och media. Bland oss lärare finns en stark tradition av aktivism.
UTAG skickade ett brev till regeringen där man redogjorde för ett antal problem med lagförslaget och begärde att det skulle skrotas. Ett reviderat lagförslag innehöll få konkreta förändringar. Det blev tydligt att regeringen, som då hade majoritet i parlamentet, avsåg att få igenom lagförslaget. Då valde fackföreningsmedlemmarna att strejka.
– Historiskt sett har strejker varit ett framgångsrikt verktyg som många fackföreningar, inklusive UTAG, har använt när regeringar inte har lyssnat. Nu såg vi att det var rätt tillfälle.
Efter en tid togs regeringens agenda över av andra händelser och frågor.
– Det var en del debatter i parlamentet om lagförslaget, men snart hamnade det i bakgrunden, säger Akosua Adomako Ampofo.
Så strejken och ert motstånd var framgångsrik?
– Ja, det var effektivt. Vissa personer blev medvetna om att den ena eller andra aspekten av lagförslaget inte var gynnsam för deras intressen. Vi fick också stöd från oppositionsledamöter i parlamentet. Kanske berodde framgången också på att några av våra medlemmar hade goda kontakter med medlemmar i regeringen.
Hade ni stöd av civilsamhället?
– Nej, inte så mycket. Många föräldrar till studenter anser att vi universitetslärare är privilegierade. De ogillade att vi kunde strejka och ändå få betalt, samtidigt som de betalade avgifter för en utbildning som deras barn nu inte fick på grund av strejken. Det är en förståelig men kortsiktig synpunkt.
– Det var också många som inte förstod vad konflikten handlade om, som ansåg att om staten betalar våra löner borde de naturligtvis diktera utnämningar, befordringar, disciplinära anvisningar, forskningsagendor och så vidare. De förstod inte vad detta innebär för oberoende kunskapsproduktion eller att det är allmänheten, genom sina skatter, som betalar offentliganställda som oss.
Vad hade konsekvensen för den akademiska friheten blivit om lagförslaget hade förverkligats?
– Universiteten hade blivit mycket mer politiserade och utnämningar mer politiskt styrda. Med makten att utse Vice-chancellor skulle den akademiska och administrativa ledaren på lärosätet ha blivit en politisk position och då hade den akademiska friheten varit förlorad.
Efter drygt tre decennier med omväxlande militärt och civilt styre gick Ghana över till flerpartisystem 1992. Sedan dess har den partipolitiska aktiviteten på universitetens campus ökat.
– Ghana har i likhet med övriga Afrika en ung befolkning. Studenter är en stor del av valunderlaget och därför är det viktigt för de politiska partierna att få deras röster, säger Akosua Adomako Ampofo.
Partierna försöker också rekrytera studenter till sina organisationer.
– De ser vilka som har talang och energi. Perioden efter 1992 är den längsta vi haft utan militärstyre sedan landet blev självständigt. Hur demokratiskt flerpartisystemet verkligen är kan diskuteras, men det har gett utrymme för ett ökat politiskt engagemang och idag arbetar många av våra forna studenter på olika poster i regeringskansliet.
Tror du att regeringen kommer att göra nya försök att lägga fram liknande lagförslag?
– Den regering som utformade lagförslaget är nu i opposition. De politiker som var i opposition och stödde oss när lagförslaget debatterades sitter nu i regeringen. Med ett demokratiskt styressätt borde det finnas garantier för att den akademiska friheten respekteras. Men erfarenheten har lärt oss att det inte finns några sådana garantier. När oppositionspartierna väl kommer till makten ändrar de ofta sin ståndpunkt, säger Akosua Adomako Ampofo.
