Lärarutbildningen har länge debatterats både inom och utanför de svenska lärosätena. Ofta har debatten färgats av missnöje med sakernas tillstånd: att söktrycket är för lågt, att många studenter har för svaga förkunskaper och att för många hoppar av. Kritiken riktas också mot utbildningens kvalitet, särskilt mot att denna professionsutbildning alltför ofta misslyckas med att ge studenterna tillräcklig praktisk kompetens och konkreta verktyg för att undervisa i skolan. Detta anses särskilt allvarligt eftersom lärarutbildningens främsta mål är att förse skolan och samhället med kompetenta lärare.
I höstas lade regeringen fram ett förslag om en reformerad lärarutbildning. En av huvudpunkterna var att stärka de ämnesdidaktiska inslagen, så att studenterna i högre grad får lära sig undervisa på ett välfungerande praktiskt och konkret sätt. Konsekvensen av reformen skulle bli att det pedagogiska och allmändidaktiska området skars ned kraftigt till förmån för mer ämnesdidaktik.
Naturligtvis har detta förslag väckt debatt. Två huvudlinjer kan urskiljas: vissa varnar för att läraryrket riskerar att instrumentaliseras och avkontextualiseras, vilket skulle försvaga lärarnas förmåga att hantera skolans komplexa demokratiska fostransuppdrag. Andra menar att undervisningskompetensen behöver stärkas och att ett tydligare fokus på kunskapsuppdraget också gynnar demokratidimensionen.
Erik Cardelús
Fil dr i språkdidaktik
Efter mer än tjugo års undervisning inom lärarutbildningen ser jag ingen motsättning mellan dessa uppdrag. En skicklig lärare hanterar dessa uppdrag och dimensioner parallellt och integrerat. Här finns inga skarvar, annat än för den som vill skapa akademiska konflikter eller inte fullt ut bottnar i yrkesutövningen. Naturligtvis finns också en oro hos den lärarutbildande verksamhetssida som riskerar att förlora mest av sina resurser.
Ett mer långsiktigt problem rör balansen mellan vetenskap och beprövad erfarenhet, något som yttrar sig både organisatoriskt och på personnivå. I takt med att lärarutbildningen akademiserats, i syfte att bli mer vetenskaplig och evidensbaserad, har en växande klyfta uppstått mellan ett slags A-lag och B-lag i lärosätenas korridorer. Detta märks tydligast i att många lärosäten rekryterar odisputerade adjungerade adjunkter och korttidsanställd personal för att sköta undervisningen, samtidigt som de framhåller höga ideal om att all verksamhet ska vila på vetenskaplig grund och all undervisande personal vara disputerad.
Högskolelagen och Universitetskanslersämbetets granskningar betonar vikten av vetenskaplig grund, och samma krav återkommer i den senaste lärarutbildningsutredningen (SOU 2024:81). Samtidigt förekommer stora och även ökande inslag av adjungerade adjunkter – yrkesverksamma lärare som tillfälligt undervisar vid universitet och högskolor, ofta utan forskarutbildning och med svaga anställningsvillkor.
Låt mig vara tydlig: som disputerad ämnesdidaktiker, med fyra gymnasielärarlegitimationer och erfarenhet från både akademin och skolan, anser jag inte att odisputerade lärare i sig är ett problem på högskolan. Uppdaterad, praktisk och verksamhetsnära kompetens behövs, nu som alltid, inte minst gällande något så dynamiskt och mångfacetterat som skolan.
Problemet är diskrepansen mellan ideal och verklighet, retorik och politik, uttryckt i att mycket av mängdundervisningen i lärarutbildningen läggs på adjungerade adjunkter, medan disputerade i ökande grad ägnar sig åt annat. För vad borde vara viktigare för en disputerad lärarutbildare än att just undervisa blivande lärare? Detta bör naturligtvis ske i rimlig mängd, så att forskning och undervisning kan stå i ett fruktbart växelspel.
”Signalvärdet av att lärosätenas lärarutbildningar överlåter så mycket av undervisningen till utomstående och odisputerade undergräver statusen för både utbildningen och läraryrket.”
Den rådande situationen rimmar illa med akademins vetenskapliga fundament och blottar ett systemfel: att högskolans två formellt likvärdiga delar – undervisning och forskning – i praktiken inte väger lika tungt. Detta har sagts otaliga gånger, i olika sammanhang: den akademiska karriärvägen går via forskningen, inte undervisningen, oavsett hur briljant denna undervisning är. Detta är särskilt allvarligt i en verksamhet vars uppdrag är att utbilda framtidens lärare. Signalvärdet av att lärosätenas lärarutbildningar överlåter så mycket av undervisningen till utomstående och odisputerade undergräver statusen för både utbildningen och läraryrket.
Vad är då alternativet? Ett första steg vore att se över personalresursen bättre. Används de disputerade lärarna verkligen till det skattefinansierade kärnuppdraget? Eller finns det kryphål och sidoverksamheter som dränerar verksamheten på skattefinansierade undervisande resurser? Parallellt bör de adjungerade adjunkterna erbjudas bättre villkor, inte minst genom långsiktiga anställningar och möjligheter till kompetensutveckling med sikte på disputation. Detta vore en win-win för både verksamheten och den enskilde medarbetaren.
Lika viktigt är att göra undervisningen mer attraktiv – villkorsmässigt och karriärmässigt – så att den hanteras och värderas på samma nivå som forskningsmeriter. För en professionsutbildning där den centrala yrkesutövningen i hög grad läggs ut på andra parter visar att något är fundamentalt fel – att det finns ett rejält glapp mellan retorik och praktik.
Det vore också värdefullt om disputerade ämnesdidaktiker och högskolepedagoger i högre grad än i dag uppmuntrades att själva undervisa i skolan. Då får vi en omvänd kompetensöverföring, som skulle bidra till att teori prövas mot praktik, att ideal ställs mot verklighet och att broar byggs mellan skolans beprövade erfarenhet och högskolans vetenskap. Det skulle också ge högskolans ämnesdidaktiker och pedagoger en chans att hålla sig uppdaterade mot den snabbrörliga och mångfacetterade klassrumsverkligheten – något som i sin tur skulle gagna campusundervisningen och de många lärarstudenterna där.
Erik Cardelús
Fil dr i språkdidaktik
