Studenter och lärare behöver kurslitteratur skriven av svenska forskare om svenska förhållanden. Ibland finns också ett behov av kurslitteratur skriven på svenska. Detta gäller för alla högre utbildningar i Sverige. Men de svenska bokförlag som tidigare gett ut kurslitteratur för högre utbildning ger nu endast ut böcker som riktar sig till mycket stora studentgrupper. Situationen kräver därmed en annan lösning för att även utbildningar med ett mer begränsat antal studenter ska få tillgång till relevant kurslitteratur.
Varför tar inte lärosätena i högre grad ansvar för utgivning av kurslitteratur – genom att ge forskare och adjunkter goda villkor att producera sådan i tjänsten? Att skriva kurslitteratur är väl ett utmärkt exempel på något som hör både till den pedagogiska uppgiften och till uppgiften att sprida forskningsbaserad kunskap, och kunskap om forskning, till en bredare krets?
Om lärosätena i högre grad tar ansvar för utgivning av kurslitteratur, och om kursboksförfattande ses som en mer integrerad del i ett lektorat, finns samtidigt möjlighet att angripa ett annat problem, nämligen det faktum att kursböcker idag inte genomgår någon vetenskaplig granskning. Jag har svårt att se varför det är så. Att missförstånd och felaktigheter inte traderas i läroböcker borde vara lika viktigt som att forskningsartiklar håller en viss kvalitet.
Hanna Sofia Rehnberg
Docent och universitetslektor i svenska språket, Uppsala universitet
Inte minst anser jag att det vore bra om det fördes en mer levande diskussion om hur och i vilken grad det bör framgå i kursböcker vad som är hämtat från andra källor. I en tid när praktiker som källgranskning och källhänvisningar blivit alltmer betonade i samhället utanför akademin, och när journalistiska artiklar ofta förses med faktarutor om varifrån informationen är hämtad, kan det framstå som märkligt att läroböcker ibland saknar tydliga hänvisningar till originalkällor.
Det är inte ovanligt att studenter tror att det är kursboksförfattarna som står bakom en specifik teori eller ett visst begrepp och i sina studentarbeten hänvisar endast till dessa författare.
Jag är fullt medveten om den svåra balansgången mellan att skriva lättillgängligt, att förenkla och att inkludera källhänvisningar, och jag sitter inte på någon patentlösning, men det understryker bara vikten av goda läromedelsgranskare som har kompetens i såväl forskning som pedagogik och skrivande. Samtidigt blir vetenskaplig granskning av kurslitteratur – i en akademisk kontext där meritering väger tungt – ett sätt att höja statusen på arbetsuppgiften att författa kursböcker.
Ett problem som måste hanteras i sammanhanget är att många universitetslärare redan idag har en pressad och splittrad arbetsvardag. Om kursboksförfattande blir en mer integrerad del av lektorsuppdraget innebär det att ytterligare en arbetsuppgift läggs till en redan diger lista, bestående av forskning, undervisning, administration och samverkan.
Att ägna sig åt allt detta samtidigt är knappast görbart, och även om det skulle vara möjligt för en person att täcka in allt detta över en längre tid är det inte rimligt att förvänta sig att alla lektorer är intresserade av alla dessa arbetsuppgifter, eller för den delen lika lämpade att utföra dem alla. Varför inte ge större möjlighet till olika former av specialisering för lektorer, och kanske även inrätta lektorat med olika inriktningar?
Detta skulle innebära en möjlighet till profilering och fördjupning och en mindre splittrad arbetsvardag, något som förmodligen skulle gynna inte bara lektorerna utan även studenterna och forskningen. På liknande sätt kunde adjunkter med gedigen undervisningserfarenhet ges möjlighet att författa kursböcker i tjänsten.
Att det finns relevant kurslitteratur att tillgå i högre utbildning i Sverige är en alltför viktig sak för att överlåta till kommersiella förlag. Det visar inte minst den senaste tidens utveckling – eller snarare avveckling – på den svenska bokmarknaden för kurslitteratur.
Hanna Sofia Rehnberg
Docent och universitetslektor i svenska språket, Uppsala universitet
