När jag står i kön till den amerikanska gränskontrollen för första gången sedan USA:s maktskifte känns det lite mer nervöst än vanligt. Framför mig i kön till gränskontrollen står två svenskar som gör sig lustiga över gränskontrollanternas frågor. De tar sig friheten att göra narr av situationen och skojar med varandra om att ”dumma frågor får dumma svar”.
En liten del av mig gläds när en av männen blir tillrättavisad för att han inte ger raka svar på gränskontrollantens frågor. För mig, och majoriteten av alla resenärer, så är gränspassage numera inte ett skämtsamt ämne och att behandla det som sådant är respektlöst gentemot alla drabbade.
I år har jag passerat gränsen till USA två gånger och kommer snart göra en tredje gränspassage. Allt mitt resande har satt mig i kontrast till de kollegor som ställer in sina arbetsresor till USA i protest mot landets nuvarande politiska situation, och kanske specifikt landets forskningspolitiska restriktioner och hårdföra hållning gentemot icke-medborgare.
Men att jag fortsätter resa till USA under dessa omständigheter är inte slentrianmässigt. Jag har suttit på juristledda föreläsningar för internationella forskare för att lära mig hur man bäst hanterar resor till USA i dagsläget.
”Vi har fått lära oss vilka forskningsfält och aktiviteter som oftare triggar misstankar och extra granskning, och vad vi kan göra om vi blir kvarhållna vid gränsen.”
Vi har drillats i vikten av att inte ha något politiskt provocerande i våra mobiltelefoner, att svara tydligt, kortfattat och sanningsenligt på gränskontrollanters frågor, och att vara förberedda på alla potentiella avvikelser. Vi har fått lära oss vilka forskningsfält och aktiviteter som oftare triggar misstankar och extra granskning, och vad vi kan göra om vi blir kvarhållna vid gränsen.
Detta allvar stoppar mig inte från att resa. Att undvika arbetsresor till USA för att man ogillar det politiska läget är en etablerad forskares privilegium. För en ung forskare, vars fält till stor del håller till i USA, kan utebliven kontakt innebära förlorade möjligheter. Indragna anslag till trots så pågår det fortfarande mängder av högaktuell forskning i USA.
”För en ung forskare, vars fält till stor del håller till i USA, kan utebliven kontakt innebära förlorade möjligheter.”
Mitt forskningsfält hade inte varit vad det är om det inte vore för alla de framstående forskare som är baserade och finansierade i USA, och troligen hade inte ditt forskningsfält varit det heller. Jag har ännu inte mött någon som på allvar tror att en signifikant andel amerikansk forskning kommer flyttas till andra länder i närtid. Fortsatt samarbete med forskare i USA verkar nödvändigt för ett starkt och globalt forskarsamhälle.
Att resa till och samarbeta med forskare i problematiska länder kommer alltid vara en känslig fråga. Självklart finns det mer extrema situationer där det enda alternativet är att avbryta allt samarbete för att minimera riskerna för forskare och forskning. Men det är olyckligt att ytterligare straffa ett helt lands forskarsamhälle för de brister som finns i dess politiska styre. Det gäller många länder, och det är speciellt olyckligt för ett så forskningsstarkt och diversifierat land som USA.
Jag tror inte att de som väljer att undvika problematiska länder i sin yrkesutövning nödvändigtvis gör fel, och inte heller gör vi som samarbetar med forskare i dessa länder nödvändigtvis rätt. Att göra ett politiskt ställningstagande av situationen är att gå miste om komplexiteten i varför vi samarbetar över huvud taget.
Är det någonting jag lärt mig av mina utlandsvistelser så är det att dessa samarbeten skapar ett vi. Gemenskaper och samarbete är värdefulla för mig både på ett professionellt och ett personligt plan. När jag just nu förbereder mig inför årets tredje inresa tvekar jag inte på mitt beslut. Jag reser för att diskutera nybakad forskning på en konferens i övertygelsen om att det stärker en global gemenskap som gör mig och mina kollegor till bättre forskare.
Självklart kommer jag inte överge ett land där jag har forskningsförebilder, akademiska nätverk och vänner. Och självklart finns inget slentrianmässigt i det beslutet.
