Efter att ha deltagit i ett internationellt symposium som behandlade det krympande utrymmet för akademisk frihet runtom i världen – Perilous inquiry. An international symposium on the shrinking space of academic freedom som gick av stapeln vid Karlstads universitet i juni – kan vi konstatera att alltför många forskare runtom i världen just nu funderar över detta problem.
Bland ämnena som togs upp fanns frågor som: hur är det möjligt att undervisa om Israel och Palestina i Trumps USA? Vad innebär egentligen Erdogans tal om att dekolonisera forskningen och den högre utbildningen i Turkiet? Går det ens att tala om akademisk frihet i dagens Colombia efter decennier av inbördeskrig? Och hur ska universiteten inom EU hantera Europeiska forskningsrådets efterfrågan på så kallad riskfylld forskning?
I Sverige har vi i ljuset av dessa utmaningar en långt mer gynnsam position i förhållande till frågan om akademisk frihet än i länder som USA, Turkiet, Colombia eller Sydafrika. Det hindrar dock inte att vi samtidigt behöver lyfta och diskutera de problem som ändå finns.
Vi som har skrivit denna artikel har det gemensamt att vi båda har erfarit hot och hat som har riktats mot oss i egenskap av forskare. Detta på grund av att vår forskning handlar om frågor om ras och vithet, men även om genus och migration.
Catrin Lundström
Biträdande professor, etnicitet och migration, Linköpings universitet
Den hittills mest omfattande undersökningen bland Sveriges forskare och högskolelärare vad gäller problematiken med att bli utsatt för hot och hat – Nationella sekretariatet för genusforsknings ”Utsatthet vid svenska universitet och högskolor. En undersökning om trakasserier, hot och våld mot forskare och lärare” från 2024 – indikerar just att forskare inom humaniora och samhällsvetenskap är de som generellt är mest drabbade, och ungefär hälften av de respondenter som upplever hot och hat forskar och undervisar om frågor som rör rasism, minoriteter och migration.
Vi är med andra ord långt ifrån de enda forskarna i landet som drabbas av hat och hot. Utifrån våra egna erfarenheter vill vi med denna gemensamma artikel lyfta några dimensioner av problemet med hot mot den akademiska friheten och därtill ge förslag på hur universiteten kan – och faktiskt bör – ta detta problem på allvar.
Tobias Hübinette
Lektor och docent, Karlstads universitet
Tobias historia av att få sin kurs i kritiska ras- och vithetsstudier saboterad är vid det här laget väl känd. Det handlar om att högerextremister har identifierat universiteten som en särskilt viktig arena att ge sig på, för att bekämpa den ”vänsterideologiska kunskapsproduktionen” som sägs pågå här, vilket de främst gör i egenskap av studenter. Det är inte heller obekant att den högerextreme studenten ifråga inte kunde avskiljas från kursen på grund av ett ålderdomligt regelverk kring disciplinärenden som inte har uppdaterats för att möta existensen av internet och sociala medier.
Catrins fall är i stället ett exempel på när implicita hot mot den akademiska friheten kommer inifrån, från kollegor, och den handfallenhet som följer därpå. Efter att ha publicerat en artikel om det sexuella våldet i samband med Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023, kom ett avskiljande från ett forskaruppdrag som ett brev på posten.
När Catrin pekade på avskiljandet som ett uttryck för en bristande respekt för den akademiska friheten och ett exempel på cancellering inom akademin uppstod dock problem. Det visade sig nämligen inte finnas några organisatoriska strukturer för att ta i den större frågan som omgärdade ärendet. Eftersom det inte omedelbart handlade om mobbning eller arbetsrättsliga frågor hamnade ärendet mitt emellan fack, miljöombud, HR och prefekt. Som om själva kärninnehållet i vårt arbete – yttrandefrihet, deltagande i samhällsdiskussionen och kunskapsproduktion – inte ingick i universitetets uppdrag.
Hoten mot den akademiska friheten kan med andra ord ta sig uttryck på olika sätt. Medan hoten från högerextremt studenthåll tenderar att vara våldsamma till sin karaktär och till och med kan utgöra en fara för livet, är den interna, ofta politiserade, kollegiala kontrollen outtalad och kvävande.
Vi menar att det nu finns ett akut behov av att arbeta fram regelverk och strukturer för att kunna hantera dessa frågor då universiteten spelar en central roll vad gäller kunskapsproduktionen och yttrandefriheten i samhället.
Vi kan helt enkelt inte låta hotfulla aktörer, ortodoxa ideologer, ålderdomliga regler, tröga strukturer eller rädda byråkrater bana väg för en fortsatt begränsning av den akademiska friheten.
Vi föreslår därför för det första att universiteten utarbetar strategier och tydliga fora för att bevaka den akademiska friheten på ett liknande sätt som disciplinnämnder kontrollerar och stävjar fusk bland studenter. Dessa bör vara kollegiala och bygga på roterande uppdrag. Precis som det finns arbetsmiljöombud så bör även den intellektuella miljön försvaras på samma sätt.
Vi ser även ett behov av juridisk kompetens som anställda kan ta del av. Vad är lagligt eller inte och hur ska universitetet skydda oss forskare och lärare från hot och hat såväl utifrån som inifrån? Vad säger egentligen yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen? Vilka krav ställs på universitetet som myndighet? Dylik kunskap bör vara tillgänglig för alla medarbetare inom den högre utbildningen och forskarvärlden.
Universiteten måste därtill göra ordentliga säkerhetsanalyser som inbegriper potentiella hot mot individuella personer eller särskilda miljöer samt identifiera hur dessa kan hanteras. I samband med allvarliga hot kan det till och med vara aktuellt med traumabehandling som kräver insikter som i dag går utöver ordinarie företagshälsovård.
Vidare bör it-avdelningarna utbildas och involveras i arbetet med att försvara den akademiska friheten, då många hot sker digitalt, inte minst via mejl eller andra digitala kanaler.
När enskilda forskare blir föremål för mediala drev och offentliga hatkampanjer bör universiteten föregå de mediala spekulationerna kring sina anställda, genom transparent information och lämpligt stöd. Vid sådana personalärenden krävs en kommunikationsstrategi som utarbetas i dialog med kommunikationsavdelningarna.
Slutligen förstår vi också att det finns andra hot mot forskningen och den högre utbildningen än de vi har berört här, liksom att talet om att skydda den akademiska friheten riskerar att bli ett slag i luften när lektorer knappt har tid att andas på grund av sin undervisningsbörda. Det mest trängande och görliga just nu är dock att skydda det lilla utrymme som vi fortfarande har till vårt förfogande vad gäller att över huvud taget kunna forska och delta i det offentliga samtalet.
Catrin Lundström
Biträdande professor, etnicitet och migration, Linköpings universitet
Tobias Hübinette
Lektor och docent, Karlstads universitet
